Schweiz Vännerna Vandring ...

 Lunchen i föregående inlägg, drog ut lite på tiden men inte gjorde det något. Skymningen mörkret  kommer först runt 19,30. Vi kom fram till våra vänner i Attinghausen, lagom till sena middagen, vilket var bra eftersom vi hade ätit en lång lunch. 

Passerar ZurichSee och över Sattel, som inte är något riktigt pass.

Kör utmed vackra VierwaldstätterSee och möter enormt mycket bilar, en jämn kö som ringlar långsamt.  Det är nämligen söndag, sen eftermiddag och då kommer folk tillbaka från att varit i Italienska Schweiz. Vi var glada att åka mot trafiken, i vännernas ort Altdorf, där var de mindre vägarna helt igenkorkade. Ute på 3-filiga motorvägen som kommer från Gotthardtunneln, stod trafiken still. Och så är det tydligen varje söndag eftermiddag/kväll och åt andra hållet är det köer på fredagarna. 
Bra att tänka på om man vill ta sig den vägen.

Dom bor så fint med bergen precis bredvid och man ser bort till södra änden av Vierwaldstättersee.
Det var där som Wilhelm Tell sköt med sin armborst och står som staty inne i Altdorf. Vi gick aldrig in till byn den här gången, bilden är från föregående besök. Willhelm Tell syns bland flaggorna. 

År 1291 svor de tre kantonerna Uri Schvyz och Unterwalden eden och kallades för Eidgenossen och det var grunden för Schweiz.

Lite mer om sägen Wilhelm Tell på början av 1300-tal och han var känd för att vara duktig med sin armborst. Schweiz var på den tiden styrt av Habsburgarna, som var ett tyskt furstehus. Wilhelm Tell vägrade att buga för den nye Österrikiske Habsburgske fogden Hermann Gesslers hatt, som var uppsatt på en påle. Vilket innebar att om man bugade sig, underkastade man sig fogden. Vilket inte Tell tänkte finna sig i.
Gessler tänkte ut ett straff för Tell och med tanke på hans skicklighet med armborst skulle ett äpple placeras på Tell´s sons huvud. Om Tell misslyckades, skulle de bägge två dö.

 Tell med två pilar, äpplet, sonen och fogden, gick ut i skogen där sonen bands fast vid ett träd med förbundna ögon. Äpplet placerades på huvudet och Tell sköt och äpplet klövs i två delar.
Fogden undrade varför Tell hade två pilar med sig, och fick till svar, att den andra pilen var avsedd för fogden, om han hade misslyckats. Vilket gjorde att fogden blev rasande och Tell kastades i fängelse. Därifrån flydde han så småningom och kunde döda fogden med den andra pilen. 

Men enl Jakob, från skolans historietimme, är det så här det gått till:
Allt var lika fram till att Tell svarade fogden om extra pilen.
Då skulle fogden föra Tell till borgen med båt på Vierwaldstättesee, från Altdorf till Brunnen. Vädret blev dåligt och det blåste upp riktigt ordentligt. Fogden bad Tell om hjälp med båten, eftersom Tell kände till sjön. Tell styrde in mot en klippa, som idag heter Tells Platte och såg till att båten svängde ut med fogden ombord medans han själv hoppade i land. Han sprang och gömde sig och lade sig i bakhåll för fogden som senare kom till häst på vägen. Där och då sköts fogden med den andra pilen. När fogden föll av sin häst, lär han ha sagt: det måste vara Tell´s pil.

Ja det blev lite historia om Wilhelm Tell, sedan gör som man vill, tror på den eller inte.

***

Tillbaka till nutiden och mörkret som lade sig över bergen och orten Altdorf.

Följande morgon var det klarblå himmel. Inget, som går upp mot detta blå och bergen. 

Vi bestämde oss för att ta den lilla liften strax bredvid deras hus.

För att åka med den här banan, får man ringa ett samtal till någon någonstans, som startar liften. Man får med andra ord stiga in, sätta sig och stänga dörren, invänta att signalen tjuter och banan rör sig uppåt. 

Ovanför Hedys huvud är telefonskåpet. Jag sa: att där hade Jakob och jag lätt kunnat suttit länge utan att upptäcka att man skulle ringa. 
Den här lilla liften är mer att använda för att slippa gå upp/köra bil, 700meter, till nästa station.
Den går endast några meter över marken.

In mot Gotthardpasset är det riktigt mörkt, såg ut att kunna innehålla rikligt med regn i molnen.

Så närmar vi oss stationen där vi ska byta till den riktiga liften.
Man kan se banan gå upp över taket på liftstationen. Blir inte så bra att fota genom kabinens fönster.

Där skulle vi byta till en blå kabin, som tog oss upp till 1600 meter.

Många olika vandringsvägar som man kan välja på. För våran del var det bara en rundväg på 2-3km, bort till Alp Catrina för att få något i magen.

Här uppifrån kan man se en bit av Vierwaldstättersee.

På många vandringsstigar finns något som heter Klangweg. Just här passerade vi denna, meningen är att man skulle rulla ett klot av något slag för att klockorna  ska ¨spela¨. Inget klot fanns så Jakob visar med staven hur de olika klockorna låter.

Vi hamnade till slut i liftstationens restaurang för kaffe o kaka.

Man hade kunnat suttit ute men det satt två personer ute, som rökte och det är otroligt många som röker överallt. Valde att sitta inne i stället.
Han som serverade oss, skötte hela stället själv, bra gjort.  Fast jag undrar hur det går när det kommer mycket folk samtidigt.
Vi skrattade gott, för han pratade så högt att det skulle kunnat hörts ända ner till byn hahaha Jösses så han skrek högt och inte behövde han överrösta några heller då det var endast vi fyra i restaurangen. 

Väldigt god plommonkaka som hans mamma bakat. I Schweiz får man rejäla bitar, orkar inte äta en hel utan vi delade på den.

Figurerna hade han sågat ut i trä, fint gjort. Även om jag själv inte vill ha någon i trädgården.

Under tiden vi varit där uppe, skingrade sig molnen och det klarnade upp in mot Gotthardpasset.

Bra med tydliga skyltar hihihi

När det var dags för nerfärden, kom helikoptern med material hängandes under i en vajer. Många hus ligger högt upp och har det svårt med vägar, då är det helikopter som gäller att få upp sina saker.

 

Det här var ett stiligt träd, har ingen aning om vad det heter. Det som såg ut som stora kottar/kokosnötter eller var det överblommade blommor? De satt så pass högt upp att man kunde inte ta och känna.

Killarna går igenom foton och pratar om Sverigeresorna dom har gjort, i väntan på att middagen blir klar.

Vi kunde sitta ute under taket och det serverades en rätt som heter Gschwälti. 
Kokt potatis, ost och kallskuret och en grönsallad. Gott och trevligt med plockmat.
Minns första gången jag åt detta och var jättehungrig och det kom fram just kokt potatis och kallskuret. Trodde inte jag skulle bli mätt, men där tog jag fel. Man äter några potatisar och sedan olika tilltugg, inte behöver man gå hungrig från bordet, det lovar jag.

Det var fina dagar vi fick tillsammans innan det var dags att fortsätta våran resa.

Kram Yvonné

 

Schweiz Familjen ...

 Från hembyn fortsatte vi till Jakobs syster, där vi blev några dagar och har bara umgåtts. Vilket innebär mer eller mindre, att vi äter oss genom dagarna! Hur ska detta sluta, undrar jag, som har svårt att säga Nej till allt det goda.

Det finns många restauranger som ligger lite ute i naturen, som den här uppe på en kulle med fin utsikt. Man kan ju undra hur och om, folk hittar hit? Fast det behöver man inte fundera över, när vi kom var det så gott som fullt. Hade systersonen inte ringt och bokat bord, då hade vi fått åkt vidare. Ett bord under de två stora träden, gick däremot inte att få men det gick bra att sitta under ett par parasoller, som flyttades efter solen. Ja som jag har nämnt tidigare, tar det ett antal timmar att äta, älskar att det är så, ingen stress, bara njuta. 

Jag beställde en Fitness-teller, består av en stor portion med blandad sallad och i mitt fall med en schnitzel, man kan få två schnitzlar också!

Jakob valde originalet med kokta grönsaker.

Inte lätt att välja och det fanns ytterligare sidor!

Vi har tagit en promenad till stadsparken och tittat på blommor och fåglar. d.

En aning för mycket för min smak.

Svarta svanar.

Den här fågeln hade otroligt stora långa gråa fötter men den ville inte lyfta och visa när jag bad om det, kanske inte förstod svenska.

Kanske att det är en sorts Mandarinand, vacker teckning i alla fall och helt orädd

Trappor som leder upp till den gamla delen av stan.

Av en händelse sprang vi ihop med systersonen i parken.

Gammalt möter nytt, på var sida av vägen. 

Vinodling på slänten när vi gick tillbaka hem.

Man kan tro att det är ett äpple men det är en Qvitte, som är gott att göra marmelad på.

Ja så var det dags för oss åka vidare men först, skulle vi åka till ännu en annan restaurang i en by bredvid.
Ännu en krog som jag inte har besökt tidigare, men hur många finns det egentligen i närheten av där dom bor?

En liten aptitretare, som huset bjöd på.

Och därefter fick Jakob äntligen sin rätt, som han har längtat efter.

Kalvsbratwurst, det är grejer, om man gillar det förstås.

Själv beställde jag fisk, visserligen friterad med remouladsås och mycket sallad.
Vem som åt glassen är nog inte svårt att räkna ut, den här gången en liten portion!
Jakob tog en  Appenzeller Bärli-Biber, som påminner om mjuk pepparkaka (men smakar inte pepparkaka) med lite mandelmassa fyllning. 

Efter den tretimmars sittningen gav vi oss så iväg med husbilen till nästa ställe.

Kram Yvonné