Vilken tur jag hade, min goa arbetskamrat stoppade mig!
I stället för att låta mig gå rakt in i väggen, tog hon tag i mig, vi pratade och jag fick gå hem från jobbet. Vilket jag tackar henne för.
Hemma finns Jakob som känner igen mina symtom och har sett dom komma sedan ett tag tillbaka.
Nu har jag varit hos min läkare och fått ordinerat: ute, vila och sova!
Vilket jag nu försöker göra och ska göra ett tag framöver, tills jag är återställd.
Kliar på näsan, knottrig i munnen, kraftlös i armar händer och ben, gråter utan att egentligen veta varför, svårt att fatta beslut, osocial.
Listan kan göras längre men det räcker så här.
Varför märker jag inte varningssignalerna, har ju varit där redan en gång tidigare?
Egentligen gör jag det men förtränger dom, vill ju inte vara sjuk. Vill ju vara som alla andra och som jag alltid har varit tidigare, vilket jag aldrig kommer att bli. Att vara som jag varit tidigare, är inget att sträva efter, eftersom jag då blev sjuk.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, kroppen och hjärnan samarbetade inte men nu måste dom göra det för att jag ska bli bra.
Försöker vara ute, har plockat 10 liter krusbär. Hjälp vad gör man av alla bären? Jakob åkte iväg och kom hem med en frysbox! Bara att lägga in bären där, vad man gör med dom sedan, är ett beslut som tas längre fram.
Vänner, har tittat förbi, tycker det är helt ok att jag går och lägger mig efter en stund.
Måste lyssna på kroppen och knoppen nu. En sak i taget och utan Måsten så kommer det här också att ordna sig.
Kram Yvonné
