Älvdalen Del 3 ...

När vi vaknade följande morgon, var det ljust och visst blir man lite nyfiken på hur det såg ut eftersom det var kolsvart när vi parkerade.

Platsen hittades i Park4night  och är en lägerplats som de tidigare platserna och kostar 60kronor.

N61* 18" 24"  E13* 43´ 25" 

Dimman låg lite mellan trädstammarna och ut över älven när jag gick ner till lägerplatsen

Efter frukosten rullade vi vidare tills vi kom ner till orten Älvdalen och Morins bageri. Det gamla kondiset som vi alltid stannar till vid för en fika och pratar med ägarinnan. Det är roligt att det fanns kvar, för gången innan när vi var där, var ägarinnan lite bekymrad över sin bagare som var krasslig. Nu hade hon fått tag i ytterligare en bagare som hjälper till. Den här gången köpte vi med oss lite gosaker eftersom det var lite tidigt med sötsaker. 

När vi kom fram till Falun stannade vi vid Lugnet för att fika.

Bakelsen har fått sitt namn efter dansbandet Larz-Kristerz, som är från Älvdalen. 
Gräddbullen, var absolut den godaste jag ätit. Måste nog åka tillbaka snart och äta en till mums.

Många många år sedan vi varit i Lugnet. Så vi passade på att titta runt och tog banan upp till hopptornen och skidmuseum. Den biljetten fick man köpa inne i det nybyggda badhuset som var precis bredvid. 

En stor info tavla med spår och spåravgifter. Blev lite förvånad att det kostar att åka längdskidor. Här var det gratis upp till 25år, sedan kostar det att åka i spåren. Vet att längdåkning kostar nere i Schweiz och Österrike men hur är det här hemma, har jag ingen aning om. Kanske någon vet?

Under den stora bruna högen som ser ut som sand, finns det snö, som är väl inpackat.

Vi hade lite knappt om tid och valde att ta banan upp.

I det högsta tornet finns det ett Skidmuseum som man kunde besöka, vilket vi gjorde. 

Tänk vilka skiddräkter dom hade förr.

Backhopparen Jan Boklöv som började med V-stilen, i mitten av 1980-talet. Tänk vilket liv det blev bland domarna när han hoppade och gav honom lägre stilpoäng. Idag hoppar alla med V-stilen.

Det är hissnande att kliva ut så högt upp i tornet, det kändes att det blåste. Aldrig att jag skulle kasta mig ut. 

Ett stopp i Avesta där Armand Duplantis nya världsrekord hade ändrats på ribban. 

6,23 är riktigt högt, speciellt när man står under ribban. 

Grattis till honom.

Och hem kom vi innan solen gick ner och det blev mörkt. 
Sedan hade vi lite lingon att rensa.

Kram Yvonné

 

Fulufjället Nationalpark Del 2 ...

Här fortsätter berättelsen från våran vandring på Fulufjället, där vi var för någon vecka sedan.

När vi hade ätit resten av våran matsäck och började gå tillbaka. Mötte vi några personer som var påväg upp, dom såg både svettiga trötta och lite uppgivna ut, när dom frågade oss: Var är trädet? Jag förstår den frågan, det var så vi också tänkte, för när man tittade ut över det relativt platta fjället var det inte mycket till träd man såg.

Vi fortsatte gå ner.

Så var vi tillbaka vid raststugan där lederna delade sig.  

Därifrån fortsatte vi på Njupeskärsleden med ett stopp vid Njupeskärs vattenfall.

Vilka stora rötter på trädet, som alla vi människor kliver på. Det har blivit urgröpningar i rötterna efter våra skor.

En ganska brant trappa, leder ner till vattenfallet.

Om man hade känt för ett dopp, skulle jag tro att det hade varit ett bra ställe nedanför trappen, där en stor platt sten låg. Absolut inget för oss att testa.

Ytterligare en skylt med information om:

Njupeskärsfallet

Klyftan är vattnets verk 

För 1500 miljoner år sedan började det blivande Skandinavien resa sig ur havet. När vattnet rann över markytan grävde sig en rännil in i lagret av sandsten som bygger upp fjällsidorna. Under årens lopp har vattnet grävt sig in i fjället och bildat den imponerande klyftan med Njupskärsfallet längst in.

Framme vid Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 93meter och ett fritt fall på 70meter. Man kände sig ganska liten när vi stod med de höga bergsväggarna vid sidan om oss.

Att solen ska komma ända in till vattenfallet, händer bara runt midsommar, då sommarsolståndet är och  runt klockan 03-05 på morgonen.

När selfien var klar, vände vi tillbaka med den lilla forsen bredvid som blev kvar efter vattenfallet. 

Eftersom vi inte skulle gå samma led tillbaka, behövde vi inte gå den branta trappen upp. Utan fortsatte vidare på Njupeskärsleden. På den sidan som gick tillbaka till parkeringen, fanns det inte lika fina grillplatser som det var på andra sidan. Men vad vi kunde se låg det kraftiga plank i stora buntar utmed leden. Troligtvis ska det byggas nya träspängers, för dessa som vi gick på hade nog sett sina bästa dagar för länge sedan.

Fint snurrat träd i gammelskogen.

Gott med färskt kallt vatten.

Vi var nöjda när vi kom tillbaka till Naturum och såg cafet. 
Då hade vi gjort 200 höjdmeter och runt 6-7km.

Klockan hade blivit runt 16,30 och vi gick till husbilen för att ge oss iväg och börja leta efter en plats för natten. Helst ett ställe där det fanns lingon. Vi hade sett en plats som skulle kunna passa när vi åkte upp och dit åkte vi. På ena sidan vägen fanns inte ett lingon. Jakob tröttnade och gick för att fixa kaffe, under tiden gick jag in på andra sidan vägen. När kaffet var klart hade jag plockat 1 liter lingon! Tänka sig att vi hade hittat en plats där de röda bären fanns.

Det blev en snabbfika, för nu blev det en kamp mot solen, som skulle gå ner inom knappt en timme.

Vi fick snabbt ihop 4 liter och eftersom jag inte tycker om att köra när det är mörkt. Fick vi ge oss iväg med en marginal på 20 minuter innan solnedgången. 

Kom fram till en lägerplats utmed väg 70 och mörkret omslöt oss riktigt snabbt när vi stannade. 

Då var vi hungriga och köttbullarna rullades snabbt ihop och med pulvermos och nyplockade lingon blev det absolut en kanongod middag.

Kram Yvonné