In Till Tyskland Sauschwaenzlebahn...

 När vi lämnade Schweiz, körde vi mot Schaffhausen, det är där man kan göra ett stopp för att besöka Rhenfallen. Fallen, ser man inte från vägen utan man måste svänga av och nog vill man stå nära allt vatten som kastas ut över kanten. Kanske även ta en tur med båt för att komma nära fallet, vilket jag aldrig skulle göra. När vi var där, vilket syns på fotot att det var väldigt länge sedan, år 2011, räckte det med att stå precis bredvid fallet, det var tillräckligt otäckt.

Nej vi stannade inte och tittade på fallen den här gången, utan fortsatte genom tunneln på väg 4. Inte, mot gränsövergången Singen utan vi höll mot Donaueschingen. Passerade vid gränsövergången Zollamt Neuhaus, det fanns ingen tullpersonal där, utan var bara att passera, vi var nästan enda bilen på vägen upp mot gränsen. Bättre att välja den övergången om man kommer eller ska den vägen till Tyskland. Istället för den vägen vi tog in i Schweiz via Bregenz/Österrike och motorvägen.

Efter gränsen, fortsatte vi på väg 27 och efter 7-8km kom vi fram till orten Blumberg, i södra Schwarzwald.

Det hade blivit sen eftermiddag när vi kom fram. Hade hittat en ställplats i P4N som låg vid järnvägsstationen och dessutom var den gratis. Vi bestämde oss för att stanna där, vilket ytterligare två husbilar gjorde. 

Vi blev lite nyfikna när vi såg ett gammalt lok och att det stod Museum på stationsbyggnaden, det blev en kvällspromenad dit.

I stationshuset träffade vi två personer och fick tips om en tågutflykt följande dag.

Först trodde jag att dessa spakar tillhörde museet men så var det inte, de används än i dag. Det var en del spakar att ha koll på så tågen kom in på rätt spår.

Vi fick en broschyr om Sauschwänzlebahn, som betyder Grissvansjärnvägen och är idag en museijärnväg. Den byggdes år 1887-1890 mellan Zollhaus Blumberg - Weizen och var fågelvägen 9,6km. Men höjdskillnaden mellan dessa orter var 231 meter vilket blev för brant. Och man gjorde en förlängning av banan till 25 km genom att göra breda slingor kurvor och spiraltunnel, själva knorren på svansen, därav namnet grissvansen. Tanken var att kunna transportera trupper o förnödenheter söderut, ifall en konflikt med Frankrike skulle ske, utan att behöva åka in i Schweiz. Det blev inte så, utan järnvägen blev för passagerare och gods trafik. Den lades ner år 1955 då den inte var lönsam. År 1977 började man köra sträckan som museijärnväg, historia och turistattraktion. 

  Vi tyckte det verkade trevligt med en tågresa. Det fanns olika alternativ, bland annat kunde man ansluta till en vandringsgrupp vid stationshuset klockan 9,30 och gå 10,5km vilket skulle ta 3,5tim och sedan ta tåget tillbaka. Man kunde även gå längre sträckor som 12,4km, 18,5km.
Man behöver så klart inte vandra, utan man kan åka till ändhållplatsen och tillbringa några timmar i den orten och sedan åka tåget tillbaka.
Vi fick tipset att ta tåget och kliva av vid andra stationen och gå därifrån till en station längre bort, för att ta tåget tillbaka hem. Vilket vi tyckte lät som en bra idé när vi inte visste hur leden var och hade dessutom en tid att passa, nämligen tåget tillbaka. 
Följande dag var vi klara tidigt, iförda kängor stavar o ryggsäck gick vi till stationen och köpte biljetten. Inte trodde vi att det skulle vara så mycket folk som ville åka tåget. Det kom två busslaster med folk, tydligen en utflyktstur för många. Vissa dagar dras vagnarna av ett ånglok, när vi åkte var det med ett fint blankt rött diesellokomotiv. 
Tidtabellen är mellan april - december, oftast mellan torsd - söndag och går bara två gånger i vardera riktning per dag. 
sauschwaenzlebahn

Träbänkar, ja tur att vi inte skulle åka så långt. Vi åkte inte hela sträckan men den vi åkte var fin och gick över broar viadukter, en del tunnlar och så den långa 1700m Stockhaldtunneln, som går i en spiral, vilket man inte märkte av då det var mörkt i tunneln.

Vi hade sagt till konduktören att vilja kliva av vid andra stationen. Tåget stannade och det var bara Jakob och jag som hoppade av. Station, var var väl att ta i, bara en gräsremsa utmed rälsen och åt vilket håll skulle vi gå då? Ner genom buskarna och ut på en liten väg, därifrån kunde vi ana en stolpe med skyltar, en bit bort. 

Vi hittade rätt väg och gav oss iväg, redo med stavarna tramp tramp. Det var en stig som till större delen gick bland väldigt höga träd, dåligt med utsikt, något vattenfall passerades. Vi hade fika med oss och hittade fina platser att sitta ner. Vi mötte kanske 8-10 personer, ingen trängsel precis. 

Efter ett antal timmar kom vi fram till stationen Lausheim-Blumegg, där vi skulle ta tåget tillbaka. Det enda som fanns där förutom ett igenbommat stationshus, var en krog som serverade dryck och kakor. Vi hade  tid att se omkring och gick till en kvarn där det var ett museum. Men både kvarnen och museumet var stängt.

Gick tillbaka en annan väg och då kom tåget förbi och medans vi inväntade tåget hann vi med en fika äppelkaka och en radler. 

Var tillbaka i Blumberg framåt 17-tiden och kunde gå upp och titta i det röda huset, signalhuset, som var byggt som på styltor på perongen. Där uppifrån hade dom full koll på tågen och kunde sköta växlarna.

Idag ingår även signalhuset i museumet och känner man att man vill vara nära just tåg, när man gifter sig, så kan man göra det där uppe i huset. 

Vi var väldigt nöjda med dagen efter att gått runt 8km och stannade kvar ytterligare en natt på den ställplatsen.
Morgonen därpå var fint med dimman som började lätta så sakta, ungefär i samma takt som vi vaknade.

Kram Yvonné