Norge BriksdalsGlaciär ...

Nu är jag tillbaka med berättelse från Norge resan.
Med tanke på vad väderleken visade över platsen vi stod på , gav vi oss av ner till Lom, innan snön var i antågande.
Innan vi åkte hemifrån, frågade jag Jakob om vi hade våra snökedjor med oss? Vilket han tyckte var väldigt onödigt, jo det är lätt säga när man står hemma på gården i solskenet. Men det kom tydligen en del snö på olika platser, runt omkring där vi var. Fast vi fick ingen snö där vi åkt.

Nere i Lom valde vi att fortsätta på väg 15. Efter cirka 45km kom vi till en utsiktsplats, Billingen.

Med en ordentligt brusande fors med sitt blåturkosa vatten, som liknar Vicks halstablett. Det duggregnade lite och det var vattenånga i luften från forsen, lite otäckt att gå ut nära kanten för att fota. 

Ser ut som ett stort bubbelbad med mycket lödder.

Det är sådana vackra vyer överallt när man kör genom dalgångarna och ser vattenfallen som kastar sig ut från bergväggarna. Man kan inte stanna på alla platserna, då skulle man inte komma långt. 

Ut på vägen igen och vi kör vidare genom tunnlar och lite serpentinväg, som gick utför.

I Stryn, fick vi för oss att ta av till vägen Fv 60 som går via Loen till Briksdalsbre, som är slutstation på den vägen. Enl väderappen skulle det vara lite regn men vi tog ändå beslutet att åka.
Vi gjorde ett fikastopp vid Loen Skylift, kabinen går upp till runt 1000m. Där uppifrån får man en 270gr fantastisk utsikt, sägs det. Vi åkte inte upp bland molnen, utan stod kvar nere vid sjön och tittade.

Från Loen går vägen in i en annan dalgång. Den vägen var visserligen asfalterad men i ett ganska dåligt skick, gungade både hit och dit och smal. Gott om mötesplatser, vilket behövdes. På ett krön i en kurva fick vi möte med en turistbuss och jag började backa men bussen ville att vi skulle mötas där den stod, vilket så klart gick bra. Dom chaufförerna brukar ha koll vad som blir bäst. Värre är det med personbilens chaufför som inte visste var han hade sin bil, när vi kom körandes uppför den sista branta backen. Det var riktigt smalt och i stället för att vänta tills vi kommit upp (Dom som kommer nerifrån har jag lärt mig ska köra först) men han skulle absolut ge sig iväg nerför. I dom lägena stannar jag och står stilla, medans hans bil kom utanför den höga asfaltskanten. Ja om ni har sett filmen "En man som heter Owe" så var det en sådan bil, nej då inga fördomar alls hahaha

När vi kom fram till Briksdalsbre, åkte vi till vägens slut, där fanns en parkering som man även fick övernatta på. Tror det kostade 230:- för en natt. Vi gjorde inte det utan löste en dagbiljett. Där fanns även en camping, om man ville bo på det.

Någon kanske undrar: Vad gör man nu längst in i en dalgång?
Jo man går 3km till en glaciärsjö och tittar på en glaciär.
Briksdals glaciären, är en så kallad arm, från den stora Jostedalsglaciären.  Och Jostedalsglaciären är både Norges och Europas största fastlandglaciär. Den är cirka 100km lång och runt 15km bred. Och från den är det cirka 20 stycken "armar" som sträcker sig ner till låglandet. Många av dessa glaciärer är så klart populära turistmål.
Det finns några större glaciärer på Island, Svalbard och Norra Ishavet men dom slutar i havet. 

Från startpunkten, är det 3km att gå till glaciärsjön och hur lång tid det tar, bestämmer ju var och en.
Om man vill åka med de små Trollibilarna kan man göra det, t/r eller en väg. Olika priser men närmare 300 NOK för t/r. Fast, bilarna kör inte ända fram till sjön utan man måste ändå gå för egen maskin den sista biten, som går lite uppför. När vi gick tillbaka, mötte vi ett helt sällskap med franska turister, som flåsade på och frågade oss, Hur långt är det kvar?

I början på vandringen går det uppför men planar ut efter vattenfallet. Man kan även välja ett brantare, något kortare alternativ straxt innan vattenfallet, annars följer man vägen och viker av och tar trapporna upp.

Man kan även välja att gå på den asfalterade vägen där Trollibilarna kör.
 

Ovanför vattenfallet planar det ut och man ser glaciären bättre.

Ja så var vi framme vid den lilla sjön och glaciären, som krymper för var dag som går.

Inget bad blev det i iskalla vattnet.

Det var våran vandringen till glaciären och vi var jättenöjda efteråt. Vilken tur att vi inte litade på väderappens regn. Utan vi fick ett perfekt vandringsväder med lite sol och moln.

När vi räknat ihop hur många tunnlar vi körde igenom bara på den dagen, hamnade vi på 11 stycken. 
Det är svårt att köra i Norge utan att hamna i en tunnel, jag började vänja mig. 

Kram Yvonné

Naturreservat Acksjön Orkidéer ...

Nu får resan i Norge vänta på uppdatering.
***
Måste bara göra ett inlägg, från där vi var igår eftermiddags. Läste hos Maggan Ingemars blogg att dom varit i Acksjön naturreservat och tittat på Gucksko orkidén. Vi befann oss inte så långt bort och ville ta en sväng förbi och titta på dom orkidéerna. Det gäller att passa på för dom blommar ju bara under en viss tid.

En kort smal grusväg från stora vägen, med stora gropar, tog vi oss fram på och väl framme var det inga problem att parkera husbilen. Vissa parkeringar på naturreservat, kan vara väldigt små. Och vi hade tur att slippa möte också, om det hade hänt tror jag att det hade fått bli, störst går först hahaha

Skylten med Välkommen till Acksjön. 
Svårt att läsa vad som står när bilden förstorades, jag ska skriva av lite. 
"Här fanns en grund sjö med en botten som var täckt av kalk. Sjön är borta men kalken finns kvar.
Det sägs att en kvinna ville ha mer betesmark till sina djur, hon ville helt enkelt att sjön skulle bli mindre. Längs kanten mot Storsjön finns en grusås. I slutet av 1600-talet grävde bönderna ett dike genom åsen för att lite vatten från Acksjön skulle rinna ut. Men vattnet forsade mer än man tänkt sig och en del av åsen spolades bort och hela Acksjön tömdes på vatten. Kvar blev en öken av kalk och här växer flera olika sorters orkidéer."

Det är en slinga man kan följa runt 1500 meter.

Vi kom inte långt in i skogen förrän vi fick syn på den första Gucksko. Den växer långsamt och kan ta upp till 10 år innan den blommar.

Ja sedan kom den ena efter den andra och på vissa ställen växte de som i stora buketter.

Dom är knähöga när man ser Jakobs ben bredvid, men så är Gucksko också Sveriges största orkidé. Kan bli upp till 60cm hög.

Här har en insekt tagit sig in i själva toffeln, som är en fälla. Enda vägen ut är en smal öppning nära blommans skaft. Det gäller förstås små insekter som kan pressa sig igenom. Just där vid hålet finns Guckuskons pollen som då fastnar på insekterna. De insekterna som inte tar sig igenom, dör i toffeln. Vilket jag tror att den här på bilden har gjort.
De som tar sig igenom flyger vidare till nästa och befruktar den Guckusko.

Tänk så tappra dom små blommorna är och tränger upp ur kalken.

Hittade även en ovanligt fridlyst ogräs, Jämtlandsmaskrosen, maskrosblomman är orange som en apelsin  och den slår inte ut mer än så här. Bladen är smala och spetsiga.
Finns dessutom bara på ett fåtal platser i Norden.
Den var svår att upptäcka, hade lätt kunnat gått förbi. Men nu visste jag att den skulle finnas här men fick leta en stund. Inte lätt att foto heller. Kul att fått se en sådan ovanlig blomma.

Det kom ett annat par som letade efter Jämtlandsmaskrosen, stolt kunde jag visa dom till rätt ställe. Dom i sin tur visade mig en Flugblomster eller som man även kan säga Såpopera.
Orkidéns blommor ser ut som en sorts insektshonor. Den kopierar honornas doftsignal, som talar om att dom vill para sig. Visst låter det helt otroligt hur en växt kan göra så. Alltså, en insektshane kommer flygande till blomman och tror att han parar sig med honan. Sedan flyger han vidare med pollen på sig till nästa honblomma som då blir befruktad och så håller det på.

Vilken såpopera, insektshanarna, som tror att dom parar sig och insektshonorna, som blir snuvade och brädade av blommor.

Tack för tipset Maggan och Ingemar.

Efter den rundan fortsatte vidare på vägarna i Sverige. 

Kram Yvonné

Norge Lom Väg 55 ...

 Vid orten Lom gjorde vi ett stopp för att ta en titt på deras stavkyrka från 1100-talet. Stavkyrka, är att den är byggd med stående brädor, inte timrad. 
Vi/jag tycker det är intressant att gå in och titta i kyrkor men när dom ska ha 100kr/pers så får det faktiskt vara. En kvinna stod i dörren till kyrkan och talade om att besöket kostade, det satt även ett stort anslag på väggen. Och vi var inte ensamma om att bara gå runt kyrka på utsidan, såg inte någon som gick in medans vi var där. 

I det vägskälet fick vi för oss att ta en avstickare in på väg 55.
Turistvägen, Sognefjellsvägen, 110km, som går mellan Lom i norr och slutar i södra delen i orten Gaupne. Den räknas som Norges, ja faktiskt norra Europas högsta belägna bilväg på 1434m och som går över Jotunheimen, med många bergstoppar över 2000meter och som passerar Norges högsta berg, Galdhöpiggen med sina 2465m. 

Tanken var aldrig att vi skulle åka hela den vägen, bara in en liten bit för att få en skymt av just Galdhöpiggen.

Med lite moln på, så klart hahaha

Vi vände efter 24 km vid den 34 meter höga kolonnen Wilhelm Rasmussen Sagasöyla. Kolonnen berättar Norges historia med deras förste regent Harald Hårfager sittandes till häst, högst upp. 

Påvägen dit upp hade vi sett en liten camping, som vi åkte ner till för att stanna över natten. 
Böverdal vandrarhem,  N61.7211  E8.3491 med forsen bakom vallen, där vi står.

Vi testade att sätta upp vindskyddet vi har skaffat. Men vi hann inte mer än sätta fast det så började det regna. Bara att plocka ihop allt, att dra ut markisen var inte att tänka på när både vind och regn ökade.

Det blev till att laga korvgryta i Omnia ugnen och sitta inne och äta.

Efter maten tog vi på oss vattentäta kläder och tog en liten promenad. Så där på kvällen och med det vädret var det inte läge att gå upp i slänterna. Vi gick bara utmed vägen bort till den lilla åttkantiga kyrkan från 1864, som var stängd. Hade blivit förvånad och glad, om den varit öppen.

Bredvid kyrkan gick den lilla bron över till andra sidan. Kunde se att uppe på slänten hade lammen kommit ut och gick och betade. Men som sagt, inte läge att gå dit upp i duggregnet.

I huset bredvid forsen, vaktade en hund och talade om på sitt skällande vis, att där fanns han som vaktade bostaden. Vilket vi noterade och gick inte närmare och hunden tystnade, då vi bara ville ta lite bilder på forsen.
Visst är väl färgen på vattnet fint, turkost. 

Nog syns det att regnet finns i luften, bergen ser ut att ligga i dis.

Det blev totalt 3 husbilar och 1 husvagn på kvällen. Det fanns även 5-6 små stugor, som var fullbelagda med skidåkare från olika svenska skidklubbar. Dom hade träningsläger uppe på Galdhöpiggen.  Tydligen var även svenska landslaget där på träning. Visst hade det varit roligt att åkt upp dit och tittat, men vi avstod. Att passa bussen som åkte dit upp var inte ett alternativ för oss. 

Vi fick informationen om att det skulle komma runt 40cm snö på söndagen och då vill man inte befinna sig där. Väder appen visade inte någon sol precis. 

Vädret har inte riktigt varit som det brukar tidigare år, lite lurigt med snön som kommer. Vi ser bara att bergen blir "nypudrade" en bra bit ner och molnen fastnar lågt. 
Så här i efterhand, vet vi att några passvägar fick stänga och att stora E6 hade en hel del snö runt Dovre trakten. 

Där somnade vi gott till både regnet på taket och forsen bredvid.

Kram Yvonné