fredag 26 juni 2026

Saltverket Rheine Tyskland ...

 Dagen efter våran 8 km promenad, bestämde vi oss att ta cyklarna. Först blev det en sträcka på samma väg som vi gått dagen innan, men fortsatte vidare på cykelvägen tills vi kom fram till dessa flera meter höga skulpturer. De var gjorda av den italienska konstnären Vittorio Messina,  Två Gröna Fönster. Tycker de var läckra där de stod ute på ängen, de är som tavelramar och naturen är konstverket.

Vi ville cykla in till stan men först skulle vi göra ett besök på 
Saltverket i Bentlage, Salt Guds gåva.
Det här blev ett intressant besök, något som vi inte hade sett tidigare. Tyvärr var vi där fel dag för att gå på guidning, för att få se lite mer inne i byggnaderna.
Dessa 300 meter långa graderingsverk är från 1000-talet, ligger i ett fint lugnt rekreationsområde dit många kommer för att andas in saltluften. Och jag lovar att det var salt i luften, bara man gick i närheten så fick man en dos av salt.



Jakob träffade en man och de började prata, det visade sig att han var salt guide, på ett annat ställe som är ännu större än detta, tror att det är störst i Europa, heter Bad Rothenfelde. 
Han hade mycket att berätta hur allt fungerade, intressant.
Just den här byggnaden som dom stod vid är Turbinhuset, där vattenhjul ångmaskin o turbinen fanns.   Utmed husets ena sida rinner en saltkanal som använde vattenkraften från Ems.

Om tittar på bilden så ser man bara ett tak, till vänster om turbinhuset. Där samlade man saltlaken i fyra stora 7 meters djupa träbassänger, så att föroreningarna sjönk till botten. Idag finns bara en bassäng kvar. 

Det som ser ut som ett klocktorn, är ett saltvattentorn. Renat saltvatten pumpades upp för att barnhemmet  skulle använda det till sina saltvattenbad. 

Man kan väl säga att detta område var som en kurort där sjuka fattiga barn kom till vilohem och fick salt behandling och solarium.
Det var även SPA och badgäster som kom för att njuta av saltvattenbadet, vilket också blev bättre för verksamhetens ekonomin.




Graderingsverket användes för att öka salthalten i saltlaken. Genom att avdunsta sötvatten under droppgraderingsprocessen, där saltlaken sipprar genom buntar av slånris och finfördelas därigenom. Saltlaken uppgraderades med 5–9 % salthalt, till en halt på 20–24 %. Graderingen möjliggjorde en stor energibesparing i kokprocessen.
Saltlaken fördes sedan genom trärör till saltkokningspannan i kokhuset.


Jag tog lite på grenarna som var täckta av salt och slickade på fingret, oj så salt det var, inte alls gott.





Graderingshusen är fortfarande aktiva idag, vi såg flera personer som kom och satte sig på bänkarna bredvid för att njuta av den uppfriskande salta luften. Och nog var det salt i luften, inte bara våra glasögon som var vitprickiga och håret var saltigt utan hela jackorna hade ett tunt lager salt.



När glasögonen var rentvättade gick det lättare att se fåglarna, som jag försökt fota. Det var storkar som flög kors och tvärs ovanför våra huvuden men några storkbon såg vi inte till.
Troligtvis kom dessa storkar från fågelparken som fanns i närheten.



Staden Rheine får jag berätta om i nästa inlägg från Vårens resa.
Kram Yvonné

1 kommentar:

  1. Spektakulär byggnader och det här är miljöer jag älskar. Tyvärr vimlar det inte av dem i mitt närområde, men på resande fot stannar jag gärna till och strosar runt med min kamera. Vet inte om frugan delar detta intresse, men hon känner till mitt så :)
    Fina bilder på storken.

    SvaraRadera