Fortsätter In I Norge ...

 Tillbaka ovan jord, bestämde vi oss för att köra samma väg tillbaka, till Björksele utmed 363:an. I den korsningen körde vi rakt fram och kom så småningom ut på E12. Det blev en högersväng upp till Storuman för att handla lite.
Så var det dags att bestämma sig för Vart vi skulle ta vägen? Medans vi tänkte på det, åkte vi en liten bit vidare på E12:an, till rastplats Buktes. Där slog vi läger för kvällen bredvid en liten sjö.

Följande morgon efter en god natts sömn hade vi bestämt oss för att fortsätta på E12, Blå Vägen. 

Naturen är så grön och frodig, till skillnad mot det brunbrända vi lämnade hemma, en gräsmatta som var som stubbig halm.
Vi gjorde ett fikastopp efter Tärnaby, vid vägskälet Västansjö, där Krutfjellsvägen, går in till Norge.
Fin plats, en skulpturpark, där man kunde övernatta, mot att lägga en peng i lådan. Vatten brusade bredvid och vi såg snön borta på, som vi tror var Norra Storfjället, upp mot Hemavan.

RAST, en passande skulptur i sten av Annelise Josefsen

Vi fortsätter utmed Umeåälven på E12 och passerar Hemavan. Allt det vackra kommer emot oss och vi njuter. Utmed Över-Uman ligger sjön så gott som spegelblank.

Nästa fikastopp blev uppe vid Gränsen. 
När vi var där Juni 2015 (nästan samma tidpunkt som nu) och hade tänkt fika, då flöt isflaken och det snöade på tvärsen. 

Men det var då det, nu hade vi väldigt fint väder.

På andra sidan gränsen, stod norska polisen och hade kontroll. Medans vi satt och fikade kom det ett antal norska bilar, som svängde in på parkeringen och tittade om poliserna stod där. Då vände dom och körde tillbaka. Kanske var det så att dom hade lite för mycket av någon vara med sig tillbaka till Norge?

När det var dags för oss att åka vidare hade poliserna packat ihop och gett sig iväg.
Mo-I-Rana hade vi siktet inställt på, där hoppades vi att hitta en karta över Norge. Stannade till på en bensinmack och frågade, men det fanns inte någon karta. Däremot fanns det mycket annat, som en hel restaurang, väldigt mycket olika sorters bullar kakor och lite biltillbehör. Såg en skylt som visade en korv o bröd för 55 norska kronor.
Vi googlade lite på vart vi skulle och gav oss iväg på E6 söderut. Tänkte att det vore fint att köra kustväg 17 söder ut. Den som går norr ut, till Bodö, har vi kört tidigare. Och eftersom det här inte var någon planerad tur in till Norge, ville vi inte ge oss iväg alltför långt.
Upptäcker att det kommer en lång tunnel, Korgfjellstunneln på 8530 meter, vilket är E6:ans längsta tunnel, som blev klar 2005. Nja det där med tunnlar är inte min grej, speciellt när det är mötande trafik i samma rör. Letar vidare på google och ser att det går en väg över berget, via Korgfjellets fjällstuga. Sagt och gjort, vi svängde in på den vägen, bra asfalterad väg och fick en fin utsikt uppe vid fjällstugan/hotell/restaurang. Ställplats för 250 nkr, tror jag det var.
Mörka moln med mullrande åska åt ett håll.

Åt ett annat håll kunde vi se Svartisen.
Ingen planerad Norgeresa = bara mobilerna att fota med.

Med zoom på Svartisen, kan man i alla fall ana att den är där borta.

Den här vägen över fjället kallas för Blodvejen. 
Den byggdes under andra världskriget juni 1942 till maj 1944, då Hitler ville ha en väg i Norge. Stora förluster blev det då 640 jugoslaviska krigsfångar fick sätta livet till. Fångarna bodde i läger, som var lika hemska som de i Polen och Tyskland. Lokalbefolkningen försökte hjälpa fångarna så gott de kunde och efter kriget etablerades en vänskaplig relation mellan Norge och Jugoslavien.
Informationstavlor finns uppsatta utmed vägen på bägge sidorna av berget. Uppe på krönet finns en minnessten.

Där uppe började vi prata med ett norskt par. Bland annat om olika vägar man kunde åka osv Plötsligt frågar kvinnan om vi har en norsk karta, vilket vi inte hade. Hon går iväg till deras bil och hämtar en till oss, dom hade dubbelt upp. Tacksamt tog vi emot den och ingen peng ville dom ha för kartan. Däremot gav vi dom en flaska bubbel som dom blev väldigt glada över. 

Kändes riktigt bra att ha en karta, då internet kunde vara lite svajigt mellan berg och dalgång. Därifrån åkte vi ner till E6 och mot solen och riktning väg 78.

Klockan tickade på och plötsligt hade den blivit närmare 20.

Svängde av från E6 vid skylten Sandnessjöen till väg 78. Hade kanske inte tänkt oss en sådan nattplats som det nu blev men man får ta det som det kommer. En stor asfalterad plats, som hade ett par långtradarsläp uppställda. Släpen hämtades senare under kvällen och det kom flera husbilar som tänkt sig övernatta.

Eftersom det var så ljust, tittade vi på vädret i mobilen och såg att här gick solen inte ner! Visst är det mysigt med dessa ljusa nätter. 

Vet inte hur mycket klockan var på natten, när jag var uppe och fotade berget som hade solen på toppen.

Kan man ta sig en siesta mitt på dagen när det är ljust, har vi inga problem att sova i dessa ljusa nätter. Det är snarare det att, speciellt jag, vill inte sova utan bara vara vaken och titta på ljuset himlen molnen. Fast så kan man ju inte göra när man behöver vara chaufför kommande dag hihihihi.

(I skrivande stund, har vi varit hemma två dagar och jobbar för fullt med ogräs i trädgården)

Kram Yvonné