För precis 1 år sedan var min far och jag tillsammans med våra respektive och åt en bit mat efter att jag slutat jobbet. Ett par trevliga timmar tillsammans då vi skojade och skrattade och även pratade allvar.
Min far kallade ibland sin särbo för "damen på ön", det var mest när han tyckte att hon var lite gnällig och hade åsikter som han inte höll med om. Just den här dagen sa hon till mig, att min far inte riktigt kom ihåg och hade svårt att veta hur han skulle göra vissa saker, så hon var tvungen att "ta hand om honom" som hon uttryckte det. När jag frågade honom om hur det låg till med det, om han inte kunde ta hand om sig själv. blev hans svar: nej för fan jag kan ta hand om mig själv hahaha Jag trodde honom naturligtvis och har aldrig märkt att han inte skulle kunna ta hand om sig själv. Däremot lite velig och svårt att bestämma sig, för att inte göra någon ledsen, har han alltid varit, vilket inte är något fel i sig.
Ja vad vi inte visste den sena eftermiddagen när vi skildes åt innan dom steg upp på bussen för att åka hemåt.
Var att just den kramen, blev den sista kramen som min far och jag gav varandra.
Min fina far vad jag saknar dig.
Kram
Yvonné
Jag saknar också min pappa oerhört mycket. Detta trots att jag fick så mycket stryk. Det är tomt när de inte finns bland oss längre.
SvaraRaderaKram
Väldigt fint skrivet! Saknaden kommer alltid finnas där och hade en underbar pappa som ställde upp i alla väder.
SvaraRadera//ClasB
Kram
SvaraRaderaSaknaden finns där hela tiden. Min mamma somnade in 31 maj 2015. Fortfarande kan jag ha dialoger med henne, fast nu inom mig själv. Det är tur att vi inte vet i förväg när livet tar slut. Kramar
SvaraRadera