Från regnet i föregående inlägg, vaknade vi till denna fantastiska morgon. Lite frost var fortfarande kvar på framrutan och dimman höll på att försvinna ut över sjön.
Trots att det bara var +4grader, var det riktigt skönt i solen och frukosten blev ute, i tystnaden.
En underbar söndags morgon och vi rullade vidare de 33km, upp till Nationalparken Fulufjället.
Vi hade pratat med ett par som varit där uppe och dom berättade om parkeringen. Dom sa att det var lite trixit att köra in till husbilsparkeringen. Dom hade kört in på den första vägen, mot skylten enkelriktat. Men vi körde fram till där man skulle åka. Jag håller med att det var lite krånglig, på grund av att personbilarna stod parkerade på bägge sidorna och ett stort träd mitt i, som man fick runda. Hade man gjort en infart för husbilar, där den enkelriktade skylten var, hade det varit så mycket lättare.
När vi gick från parkeringen, blev vi parkeringsvakter hahaha. Då hade en person parkerat sin personbil med ett cykelställ för 4 cyklar som stack ut i körbanan. Vilket gjorde att en husbil inte kunde komma förbi just där trädet stod. Vi påtalade det, vilket mottogs väl och bilen körde iväg till en bättre plats.
Har även skrivit ett mail till Nationalparken och nämnt detta med parkeringen.
När vi gick från parkeringen, blev vi parkeringsvakter hahaha. Då hade en person parkerat sin personbil med ett cykelställ för 4 cyklar som stack ut i körbanan. Vilket gjorde att en husbil inte kunde komma förbi just där trädet stod. Vi påtalade det, vilket mottogs väl och bilen körde iväg till en bättre plats.
Har även skrivit ett mail till Nationalparken och nämnt detta med parkeringen.
***
En fin parkering, men eftersom det är i Nationalparken, får man inte övernatta.
Vi började med att gå in i Naturums byggnad och ta del av lite information.
Utsikten från Naturum var väldigt vacker upp mot fjället. Med de stora fönstren kändes det som man redan var ute i naturen, fast man satt inne.
Dessa fjäll som man ser, har en höjd på runt 940meter.
Dessa fjäll som man ser, har en höjd på runt 940meter.
Byggnaden Naturum, ligger på 717meter.
Vi gav oss iväg på de fint gjorda träspänger, som gör att man även kan gå med barnvagn, rullstol. I alla fall en bit på leden.
Vi hade tänkt att gå fram till Njupeskärs vattenfall och upp till Old Tjikko. Därmed valde vi att hålla oss till den gula leden, Njupeskärsleden, på cirka 4km. En led som gick runt, man behövde alltså inte gå samma väg tillbaka efter att varit fram till vattenfallet.
Många fina rastplatser att sitta ner på, och njuta av naturen. Den här var utformad som Nationalparkens logotyp, en snöflinga. Visst är det fint gjort?
Det är så vackert, att man måste nypa sig i armen.
Leden gick även genom Gammelskogen med träd som är flera hundra år gamla.
Vi kom fram till en raststuga där leden delar sig. Antingen går man till Njupeskärs vattenfall eller följer Jaktfalksleden runt, som är en led över sten, vi valde att gå upp till Old Tjikko. Och hur långt det var till Old Tjikko, fick man inte veta, utan det var bara att knalla iväg.
Men innan vi fortsatte, satte vi oss och fika med korvsmörgåsar.
Då undrar ni kanske vad Old Tjikko, var för något spännande. I alla fall gjorde vi det.
Old Tjikko, är ett gammalt träd, 9550 år gammalt. Vi såg framför oss ett träd med en enormt tjock stam, för om man är så gammal borde man väl ha en hel del årsringar eller?
Ja nu hade vi fått ny energi och gav oss iväg, upp för den långa trappan eller kanske man ska säga trappsteg, som var i ordninggjord.
Old Tjikko, är ett gammalt träd, 9550 år gammalt. Vi såg framför oss ett träd med en enormt tjock stam, för om man är så gammal borde man väl ha en hel del årsringar eller?
Ja nu hade vi fått ny energi och gav oss iväg, upp för den långa trappan eller kanske man ska säga trappsteg, som var i ordninggjord.
Långt där nere såg man den lilla sjön, som vi hade passerat tidigare och Naturum.
Och plötsligt stod vi, visserligen på långt håll, nästan i jämnhöjd med Njupeskärs vattenfall.
Vi fortsatte vidare uppåt.
Stenarna bakom Jakob, där går Jaktfalksleden. Vilket inte passade oss att klättra på och över, vricka fötterna kan man säkert göra på annat sätt än att ta sig fram där.
Det är lite spännande att det inte är utsatt Hur långt det är eller tidsangivelse, till Old Tjokka. Ibland står det antal timmar till en plats och det har vi lärt, att står det 2 timmar så tar det oss 3 timmar. Jakob går inte fort men han har en jämn lunk och inga onödiga rusningar för att sedan sitta ner och pusta ut. Nej han maler på, med mig frustande efter, eftersom jag stannar och fotar hela tiden och sedan försöker komma ikapp hahaha.
Det är lite spännande att det inte är utsatt Hur långt det är eller tidsangivelse, till Old Tjokka. Ibland står det antal timmar till en plats och det har vi lärt, att står det 2 timmar så tar det oss 3 timmar. Jakob går inte fort men han har en jämn lunk och inga onödiga rusningar för att sedan sitta ner och pusta ut. Nej han maler på, med mig frustande efter, eftersom jag stannar och fotar hela tiden och sedan försöker komma ikapp hahaha.
Passerade trädgränsen runt 800 meter och sedan började det plana ut.
Här uppifrån såg vi bort till Idre fjäll. Det vänstra heter Nipfjället, i mitten Städjan 1131 meter och till höger Fjätervålen. Inget vi visste utan det var en kvinna vi pratade med som berättade.
Så var vi då uppe på 915 meter och framme hos Old Tjikko det 9550 år gamla trädet, som fick sin topp avbruten i vintras.
Inte direkt vad vi hade väntat oss, det var ett ganska spinkigt träd eller hur?
Inte direkt vad vi hade väntat oss, det var ett ganska spinkigt träd eller hur?
Det här kunde man läsa:
Världens äldsta träd.
Old Tjikko upptäcktes år 2008 av två forskare Leif Kullman och Lisa Öberg, när dom undersökte trädgränsen på Fulufjället.
Under granen hittade dom trädbitar och med hjälp av kol 14-datering kunde det konstateras att alla träbitarna var från Old Tjikko och upp till 9550 år gamla.
Och därmed världens äldsta gran, som fick sitt namn efter Lisas hund Tjikko, som var med på turen.
Under granen hittade dom trädbitar och med hjälp av kol 14-datering kunde det konstateras att alla träbitarna var från Old Tjikko och upp till 9550 år gamla.
Och därmed världens äldsta gran, som fick sitt namn efter Lisas hund Tjikko, som var med på turen.
Det är inte själva trädet som är så gammalt, utan det är rotsystemet. Själva stammen lever några hundra år och den som finns idag, är hela 400 år gammal. Då kan man förstå att toppen bröts av i vintras.
Nu finns det två mindre stammar som är på väg upp och kommer ta över när stora stammen dör.
Nu finns det två mindre stammar som är på väg upp och kommer ta över när stora stammen dör.
Ytterligare en fin text fanns att läsa:
"Old Tjikko
Välkommen hit!
Ja, här står jag
Fin utsikt, eller hur?
Länge har jag stått här
i min ensamhet
och sett människor
passera på håll
Men nu!
Nu hälsar ni på varje dag!
Roligt är det
men lite trött blir jag
Och mitt vackra lapptäcke
av lavar, mossor och ris
har ni trampat sönder
Det gör mig ledsen
och frusen om mina rötter-fötter
Gå på de fina träspängerna
så får jag nog tillbaka
mitt fina täcke
så småningom."
Och som det är nu, har man hägnat in den gamla granen just för att marken och rötterna ska skyddas.
Vi gick och satte oss på en bänk och mumsade lite mer av det vi hade med i ryggsäcken.
Laddade med energi, gick vi tillbaka och det kommer fortsättning i nästa inlägg.
Kram Yvonnné
För några år sedan var vi där och travade upp till vattenfallet och runt där. Då hade jag inte hört talas om Old Tjiko. Det var så vackert så vi gick tillbaka till bilen och hämtade lunchmatsäck och gick ut en bit igen för att äta. Då fick vi sällskap av en tiggande lavskrika som satt helt nära oss på en gren och tacksamt tog emot lite smulor
SvaraRaderaFörstår att ni gick tillbaka, för det är ett väldigt vackert fjäll. Kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka och gå andra leder som Rösjöleden. Ni får ta ytterligare en tur och då till Old Tjikko.
Radera