Gårdagens ishackning och flisen, som vi strödde ut, gjorde att vi kunde bära upp gipsskivorna på utsidan och har nu lagt dom inne i Pensionärskuvösen.
Jag var väl inte såå smart, som bar gipsskivorna iklädd min svarta kappa!!
När vi kom in, dammsög Jakob mig, med kappan på ha ha ha
Jag kan nog använda den när jag går till och från jobbet i alla fall, den blev lite gråaktig hihihi
När han dammsög mig, kom jag att tänka på en gång när jag var i Delhi, Indien.
Vi hade varit i en butik och handlat. Och på vägen tillbaka, till det stället vi bodde på, stod det ett jättestort träd, mitt på trottoaren. I stället för att hoppa ner och gå ut i gatan, skulle jag gå på insidan av trädet. Ganska smart eller hur? Till saken hör att det var mörkt och trädets stora lövverk, släppte inte igenom något ljus från gatlyktan. Med påse i handen, kliver jag steget bakom trädet och försvinner!!! Jag hade ramlat ner i ett stort "krondike" eller som det var i detta fallet, ett avloppsdike! I själva fallet, vände jag runt i luften och hamnade på ryggen, med endast ansiktet ovanför vattenmassan!!!!! Nu var det här inget litet dike, utan jag fick lov att bli, uppdragen, därifrån, ganska djupt med andra ord. Fullständigt dyngsur, med vattnet rinnande från hår och kläder, gick vi förbi grindvakten till Guest-houset, som vi bodde på, hans ansiktsuttryck, var kul att se ha ha ha. När vi sedan klev in genom dörren, kom ägaren och mötte oss. Hans ögon blev stora som tefat och mungiporna började rycka, samtidigt, som han skulle vara allvarlig. Jag sa, du får skratta och då bröt han ut i stort skratt, likaså gjorde vi. Det var bara att kliva in i duschen såsom jag var klädd, med kläder och allt och börja skölja bort all smuts. Kläderna togs om hand och jag fick dom åter, tvättade och fina.
Hade nog lite Änglavakt i detta fallet, det hade kunnat legat precis vad som helst i diket, vilket det brukar göra. Jag klarade mig med rena förskräckelsen och djekligt blöt och smutsig ha ha ha
Ja det är ett minne det, aldrig mer kliver jag ut, där jag inte ser något!
Kram
Yvonné