Fulufjället Nationalpark Del 2 ...

Här fortsätter berättelsen från våran vandring på Fulufjället, där vi var för någon vecka sedan.

När vi hade ätit resten av våran matsäck och började gå tillbaka. Mötte vi några personer som var påväg upp, dom såg både svettiga trötta och lite uppgivna ut, när dom frågade oss: Var är trädet? Jag förstår den frågan, det var så vi också tänkte, för när man tittade ut över det relativt platta fjället var det inte mycket till träd man såg.

Vi fortsatte gå ner.

Så var vi tillbaka vid raststugan där lederna delade sig.  

Därifrån fortsatte vi på Njupeskärsleden med ett stopp vid Njupeskärs vattenfall.

Vilka stora rötter på trädet, som alla vi människor kliver på. Det har blivit urgröpningar i rötterna efter våra skor.

En ganska brant trappa, leder ner till vattenfallet.

Om man hade känt för ett dopp, skulle jag tro att det hade varit ett bra ställe nedanför trappen, där en stor platt sten låg. Absolut inget för oss att testa.

Ytterligare en skylt med information om:

Njupeskärsfallet

Klyftan är vattnets verk 

För 1500 miljoner år sedan började det blivande Skandinavien resa sig ur havet. När vattnet rann över markytan grävde sig en rännil in i lagret av sandsten som bygger upp fjällsidorna. Under årens lopp har vattnet grävt sig in i fjället och bildat den imponerande klyftan med Njupskärsfallet längst in.

Framme vid Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 93meter och ett fritt fall på 70meter. Man kände sig ganska liten när vi stod med de höga bergsväggarna vid sidan om oss.

Att solen ska komma ända in till vattenfallet, händer bara runt midsommar, då sommarsolståndet är och  runt klockan 03-05 på morgonen.

När selfien var klar, vände vi tillbaka med den lilla forsen bredvid som blev kvar efter vattenfallet. 

Eftersom vi inte skulle gå samma led tillbaka, behövde vi inte gå den branta trappen upp. Utan fortsatte vidare på Njupeskärsleden. På den sidan som gick tillbaka till parkeringen, fanns det inte lika fina grillplatser som det var på andra sidan. Men vad vi kunde se låg det kraftiga plank i stora buntar utmed leden. Troligtvis ska det byggas nya träspängers, för dessa som vi gick på hade nog sett sina bästa dagar för länge sedan.

Fint snurrat träd i gammelskogen.

Gott med färskt kallt vatten.

Vi var nöjda när vi kom tillbaka till Naturum och såg cafet. 
Då hade vi gjort 200 höjdmeter och runt 6-7km.

Klockan hade blivit runt 16,30 och vi gick till husbilen för att ge oss iväg och börja leta efter en plats för natten. Helst ett ställe där det fanns lingon. Vi hade sett en plats som skulle kunna passa när vi åkte upp och dit åkte vi. På ena sidan vägen fanns inte ett lingon. Jakob tröttnade och gick för att fixa kaffe, under tiden gick jag in på andra sidan vägen. När kaffet var klart hade jag plockat 1 liter lingon! Tänka sig att vi hade hittat en plats där de röda bären fanns.

Det blev en snabbfika, för nu blev det en kamp mot solen, som skulle gå ner inom knappt en timme.

Vi fick snabbt ihop 4 liter och eftersom jag inte tycker om att köra när det är mörkt. Fick vi ge oss iväg med en marginal på 20 minuter innan solnedgången. 

Kom fram till en lägerplats utmed väg 70 och mörkret omslöt oss riktigt snabbt när vi stannade. 

Då var vi hungriga och köttbullarna rullades snabbt ihop och med pulvermos och nyplockade lingon blev det absolut en kanongod middag.

Kram Yvonné

Fulufjället Nationalpark Del 1 ...

 Från regnet i föregående inlägg, vaknade vi till denna fantastiska morgon. Lite frost var fortfarande kvar på framrutan och dimman höll på att försvinna ut över sjön.

Trots att det bara var +4grader, var det riktigt skönt i solen och frukosten blev ute, i tystnaden.

En underbar söndags morgon och vi rullade vidare de 33km, upp till Nationalparken Fulufjället.

Vi hade pratat med ett par som varit där uppe och dom berättade om parkeringen. Dom sa att det var lite trixit att köra in till husbilsparkeringen. Dom hade kört in på den första vägen, mot skylten enkelriktat. Men vi körde fram till där man skulle åka. Jag håller med att det var lite krånglig, på grund av att personbilarna stod parkerade på bägge sidorna och ett stort träd mitt i, som man fick runda. Hade man gjort en infart för husbilar, där den enkelriktade skylten var, hade det varit så mycket lättare. 
När vi gick från parkeringen, blev vi parkeringsvakter hahaha. Då hade en person parkerat sin personbil med ett cykelställ för 4 cyklar som stack ut i körbanan. Vilket gjorde att en husbil inte kunde komma förbi just där trädet stod. Vi påtalade det, vilket mottogs väl och bilen körde iväg till en bättre plats. 
Har även skrivit ett mail till Nationalparken och nämnt detta med parkeringen.

***

En fin parkering, men eftersom det är i Nationalparken, får man inte övernatta.

Redo att ge oss ut på en solig vandring med fika och mackor i ryggsäcken.

Vi började med att gå in i Naturums byggnad och ta del av lite information.

Utsikten från Naturum var väldigt vacker upp mot fjället. Med de stora fönstren kändes det som man redan var ute i naturen, fast man satt inne.
Dessa fjäll som man ser, har en höjd på runt 940meter.

Byggnaden Naturum, ligger på 717meter.

Vi gav oss iväg på de fint gjorda träspänger, som gör att man även kan gå med barnvagn, rullstol. I alla fall en bit på leden.

Vi hade tänkt att gå fram till Njupeskärs vattenfall och upp till Old Tjikko. Därmed valde vi att hålla oss till den gula leden, Njupeskärsleden, på cirka 4km. En led som gick runt, man behövde alltså inte gå samma väg tillbaka efter att varit fram till vattenfallet.

Många fina rastplatser att sitta ner på, och njuta av naturen. Den här var utformad som Nationalparkens logotyp, en snöflinga. Visst är det fint gjort?

Det är så vackert, att man måste nypa sig i armen.

Leden gick även genom Gammelskogen med träd som är flera hundra år gamla.

Vi kom fram till en raststuga där leden delar sig. Antingen går man till Njupeskärs vattenfall eller följer Jaktfalksleden runt, som är en led över sten, vi valde att gå upp till Old Tjikko. Och hur långt det var till Old Tjikko, fick man inte veta, utan det var bara att knalla iväg.

Men innan vi fortsatte, satte vi oss och fika med korvsmörgåsar.

Då undrar ni kanske vad Old Tjikko, var för något spännande. I alla fall gjorde vi det. 
Old Tjikko, är ett gammalt träd, 9550 år gammalt. Vi såg framför oss ett träd med en enormt tjock stam, för om man är så gammal borde man väl ha en hel del årsringar eller?
Ja nu hade vi fått ny energi och gav oss iväg, upp för den långa trappan eller kanske man ska säga trappsteg, som var i ordninggjord.

Långt där nere såg man den lilla sjön, som vi hade passerat tidigare och Naturum.

Och plötsligt stod vi, visserligen på långt håll, nästan i jämnhöjd med Njupeskärs vattenfall.

Vi fortsatte vidare uppåt.

Stenarna bakom Jakob, där går Jaktfalksleden. Vilket inte passade oss att klättra på och över, vricka fötterna kan man säkert göra på annat sätt än att ta sig fram där.
Det är lite spännande att det inte är utsatt Hur långt det är eller tidsangivelse, till Old Tjokka. Ibland står det antal timmar till en plats och det har vi lärt, att står det 2 timmar så tar det oss 3 timmar.  Jakob går inte fort men han har en jämn lunk och inga onödiga rusningar för att sedan sitta ner och pusta ut. Nej han maler på, med mig frustande efter, eftersom jag stannar och fotar hela tiden och sedan försöker komma ikapp hahaha.

Passerade trädgränsen runt 800 meter och sedan började det plana ut.

Här uppifrån såg vi bort till Idre fjäll. Det vänstra heter Nipfjället, i mitten Städjan 1131 meter och till höger Fjätervålen. Inget vi visste utan det var en kvinna vi pratade med som berättade.

Så var vi då uppe på 915 meter och framme hos Old Tjikko det 9550 år gamla trädet, som fick sin topp avbruten i vintras.
Inte direkt vad vi hade väntat oss, det var ett ganska spinkigt träd eller hur?

Det här kunde man läsa:

Världens äldsta träd.

Old Tjikko upptäcktes år 2008 av två forskare Leif Kullman och Lisa Öberg, när dom undersökte trädgränsen på Fulufjället. 
Under granen hittade dom trädbitar och med hjälp av kol 14-datering kunde det konstateras att alla träbitarna var från Old Tjikko och upp till 9550 år gamla. 
Och därmed världens äldsta gran, som fick sitt namn efter Lisas hund Tjikko, som var med på turen. 

Det är inte själva trädet som är så gammalt, utan det är rotsystemet. Själva stammen lever några hundra år och den som finns idag, är hela 400 år gammal. Då kan man förstå att toppen bröts av i vintras. 
Nu finns det två mindre stammar som är på väg upp och kommer ta över när stora stammen dör.

Ytterligare en fin text fanns att läsa:

"Old Tjikko

Välkommen hit!

Ja, här står jag

Fin utsikt, eller hur?

Länge har jag stått här

i min ensamhet

och sett människor 

passera på håll

Men nu!

Nu hälsar ni på varje dag!

Roligt är det

men lite trött blir jag

Och mitt vackra lapptäcke

av lavar, mossor och ris

har ni trampat sönder

Det gör mig ledsen

och frusen om mina rötter-fötter

Gå på de fina träspängerna

så får jag nog tillbaka 

mitt fina täcke

så småningom."

Och som det är nu, har man hägnat in den gamla granen just för att marken och rötterna ska skyddas.

Vi gick och satte oss på en bänk och mumsade lite mer av det vi hade med i ryggsäcken.

Laddade med energi, gick vi tillbaka och det kommer fortsättning i nästa inlägg.

Kram Yvonnné