Staden Rheine Tyskland ...

 Det var ett stort vackert område med saltverket och parken med blommorna och alla storkar som flög runt. Det fanns en djurpark bredvid som vi kunde skymta några apor mellan träden, absolut inget som vi ville gå in på.
Vi lämnade det bakom oss och trampade tillbaka genom allén, in till staden Rheine. Vädret var fortfarande härligt soligt och det gick lätt att cykla in till stan. Vi höll riktning mot floden Ems och sedan var det bara att följa den vidare till stan.

Vi cyklade in till torget, Marktplatz, för det är väl där det händer eller? Nja det var inte någon direkt aktivitet på torget men Rheine stadskyrka St. Dionysius, byggdes år 1400-1520. Och den var öppen och det blev ett besök.

Åter ute i solen gick vi runt och tittade på de fina husen. Där ett av dem hade 23 st klockor som spelar fyra gånger per dygn men det passade inte in när vi var där. Annars hade det varit fint att höra klockspelet.

Det blev en lunch, då det blåste satte vi oss i inglasningen. Men inte så trevligt för vid bordet bredvid satt flera rökare som avlöste varandra med sitt puffande. Ja ibland har man oturen att hamna med rökare.

Vi cyklade igenom stan, via gågatan, över bron med alla fina blommor och passerade flera olika väggmålningar.

Kom fram till nästa katolska kyrka den stora St. Antonius Basilikan. En imponerande byggnad som uppfördes år 1899-1905.  Den är 90 meter lång, 39 meter bred och plats för 650 personer.

Tog cyklarna samma väg tillbaka till bron med de fina blommorna som gick över Ems. Då var det äntligen dags för en kaffe och glass. Vi hade turen att få ett bord på den stora uteserveringen, utmed väggen och i solen. Sådana här cafeér gillar jag när man får bläddra i en tjock bok och titta på alla glassar. Till slut vet man inte vad man vill ha för allt ser ju gott ut på sitt vis. Där i solen blev det riktigt varmt och skönt och med tanke på min väldigt stora chokladglass med extra allt, började den smälta innan jag ätit upp hahaha

På med kläderna igen, det var dags att tänka på refrängen, att cykla hem till bilen. Vi cyklade på andra sidan Ems mot tidigare, vilket var perfekt med cykelväg hela vägen hem och snabbt gick det.

Ja det var det om Rheine och dess omgivning. 

Lämnar ställplatsen efter två nätter och därifrån körde vi till Greven. 

Kram Yvonné

Saltverket Rheine Tyskland ...

 Dagen efter våran 8 km promenad, bestämde vi oss att ta cyklarna. Först blev det en sträcka på samma väg som vi gått dagen innan, men fortsatte vidare på cykelvägen tills vi kom fram till dessa flera meter höga skulpturer. De var gjorda av den italienska konstnären Vittorio Messina,  Två Gröna Fönster. Tycker de var läckra där de stod ute på ängen, de är som tavelramar och naturen är konstverket.

Vi ville cykla in till stan men först skulle vi göra ett besök på 
Saltverket i Bentlage, Salt Guds gåva.
Det här blev ett intressant besök, något som vi inte hade sett tidigare. Tyvärr var vi där fel dag för att gå på guidning, för att få se lite mer inne i byggnaderna.
Dessa 300 meter långa graderingsverk är från 1000-talet, ligger i ett fint lugnt rekreationsområde dit många kommer för att andas in saltluften. Och jag lovar att det var salt i luften, bara man gick i närheten så fick man en dos av salt.

Jakob träffade en man och de började prata, det visade sig att han var salt guide, på ett annat ställe som är ännu större än detta, tror att det är störst i Europa, heter Bad Rothenfelde. 

Han hade mycket att berätta hur allt fungerade, intressant.

Just den här byggnaden som dom stod vid är Turbinhuset, där vattenhjul ångmaskin o turbinen fanns.   Utmed husets ena sida rinner en saltkanal som använde vattenkraften från Ems.

Om tittar på bilden så ser man bara ett tak, till vänster om turbinhuset. Där samlade man saltlaken i fyra stora 7 meters djupa träbassänger, så att föroreningarna sjönk till botten. Idag finns bara en bassäng kvar. 

Det som ser ut som ett klocktorn, är ett saltvattentorn. Renat saltvatten pumpades upp för att barnhemmet  skulle använda det till sina saltvattenbad. 

Man kan väl säga att detta område var som en kurort där sjuka fattiga barn kom till vilohem och fick salt behandling och solarium.
Det var även SPA och badgäster som kom för att njuta av saltvattenbadet, vilket också blev bättre för verksamhetens ekonomin.

Graderingsverket användes för att öka salthalten i saltlaken. Genom att avdunsta sötvatten under droppgraderingsprocessen, där saltlaken sipprar genom buntar av slånris och finfördelas därigenom. Saltlaken uppgraderades med 5–9 % salthalt, till en halt på 20–24 %. Graderingen möjliggjorde en stor energibesparing i kokprocessen.

Saltlaken fördes sedan genom trärör till saltkokningspannan i kokhuset.

Jag tog lite på grenarna som var täckta av salt och slickade på fingret, oj så salt det var, inte alls gott.

Graderingshusen är fortfarande aktiva idag, vi såg flera personer som kom och satte sig på bänkarna bredvid för att njuta av den uppfriskande salta luften. Och nog var det salt i luften, inte bara våra glasögon som var vitprickiga och håret var saltigt utan hela jackorna hade ett tunt lager salt.

När glasögonen var rentvättade gick det lättare att se fåglarna, som jag försökt fota. Det var storkar som flög kors och tvärs ovanför våra huvuden men några storkbon såg vi inte till.
Troligtvis kom dessa storkar från fågelparken som fanns i närheten.

Staden Rheine får jag berätta om i nästa inlägg från Vårens resa.

Kram Yvonné

Rheine Tyskland ...

 Nu fortsätter vi med Vårens resa, som nu har kommit fram till den 28 april.

När vi lämnade Nederländerna efter Zutphen blev det till staden Enschede, där vi firade Kungens födelsedag, vilket berättats om i tidigare inlägg. 
Därefter var det dags att vinka hej då och åka över gränsen in till Tyskland. Första gången som vi  hamnade i lite kö på någon kilometer, som gick ganska snabbt. Visade sig att polisen stängt av motorvägen och tog in alla bilarna för kontroll. Bara att köra rakt igenom för oss då det var fullt i kontrollen.

Jakob ville göra ett besök i staden Rheine och sett ut en ställplats i P4N, TaT-Themenpark. Lite roligt för vi trodde att det var ett thermalbad. Men så fel vi hade, man anmäler sig inne i en reception och byggnaden visade sig var ett slags kontorshotell, långt ifrån thermalbad. Är den receptionen stängd, fanns en betalautomat på väggen. Önskade man frukost fick man meddela receptionen det dagen innan.
Ställplatsen hade vatten och det ingick el. Det var en grävmaskin där och vad som skulle ske vet vi inte då det inte fanns någon att fråga. Vi ställde oss på en av de första platserna och lite längre bort var det en större gräsplats/äng. Kanske att grävmaskinen skulle fixa något där. 

Det blåste en hel del, inte så skönt att sitta ute som vi hade hoppats på då det virvlade upp grus. Bestämde oss för en promenad i omgivningen, trots allt var det härligt med solen. Vi kom inte långt förrän jackorna åkte av, ibland är det svårt med kläder, av och på.

 Floden Ems med bra cykel/promenad väg.

Väldigt fin natur, allt var så krispigt grönt, de röda kastanjerna och fruktträden stod i blom, det var precis de sista dagarna i April månad. 

Vi gick parallellt med floden Ems och kom fram till det tidigare Klostret Bentlage, som varit för de reguljära kanikerna vid det heliga korset. Reguljära kaniker, kallas även reguljärkorherrar, vilket innebär att det är prästvigda män som lever i en gemenskap inom katolska kyrkan. De lever efter strikta klosterregler, den helige Augustinus regeln och är knutna till en biskops katedral. och ansvarar för tidebönerna och kyrkans alla handlingar. 

 Klostret grundades år1437, blev ett adelsresidens år1803. Efter alla olika arvsskiften har klostret genomgått olika ombyggnationer. Kyrkan revs 1828, kyrkogården på innegården togs bort och gjordes om till en trädgård. 
År1490-1500 bodde där lite mer än 50 munkar och därefter minskade antalet till endast 7 stycken kaniker år 1631. Därefter år 1647 härjade de svenska trupper där och brände ner stora delar av klostret.

Idag är det staden Rheine som äger det kulturminnesmärkta klostret och har gjort stora omsorgsfulla renoveringar. Det är ett kulturcenter, museum, utställningar, konserter osv. 

Vi gick in och upptäckte att det fanns ett cafe, ett av rummen såg ut så här. Vi valde att ta med oss brickan med Apfelstrudel och kaffe och satte oss ute under de blommande träden.

Det var här innergården med den tidigare kyrkogården varit som sedan blev omgjord till en trädgård.

Vi hade fått en broschyr om klostret, bestämde vi oss för att gå in där konstutställningen var. 
Vi började högst upp på vinden där tavlor av Wilhelm Morgner, Henrich Vogeler, August Macke och Carlo Mense, hade sina verk hängandes. 
Tycke och smak är olika eller hur? Jag fastnade för Wilhelm Morgners stora oljemålningar, som man möttes av när vi klev in på vinden. 

Lokalen var fin med golvets breda original plank och takstolarna.

Carlo Mense med Flickorna i Brugge

August Macke med Anemoner och blå bok.

Josef Albers med Homage of the Square.

Vi gick ner till bottenvåningen och fick se en del gamla saker som har bevarats från klostret.

En del från sandstens altaret, 1450-talet.

Heliga Helena som fanns i slottskyrkan.
Här kunde man se en liten bit på väggen av originalfärgen. Visst är otroligt att man kan få fram färgen men att ta fram den i rummen går inte, fick vi berättat. Det är så många lager vit färg som har målats över genom åren, vi fick i alla fall se en liten bit hur det hade sett ut. 

Här fanns ett stort vacker kors från år1485. Relic of the true cross of christ, inbäddat i mitten. De genomskinliga bergskristallen symboliserar hopp om uppståndelse och gudomligt ljus.

I ett av de mörka rummen fanns två stora tavlor som Cistercian nunnorna hade gjort av kläder paljetter stenar flodpärlor, det enda av sitt slag. Symboliserar hoppet om himmelriket efter döden.
Det var svårt att se detaljerna, hur det egentligen såg ut när det var så pass mörkt i rummet och bakom glas.

Vi tyckte det var ett trevligt besök och när vi kom ut, fortsatte vi att gå utmed Ems. När vi efter ett antal timmar kom tillbaka till husbilan hade vi gjort en promenad på 8km. Vi som bara skulle se oss omkring hahaha.

Fortsättning följer från Rheine, för det finns mer att upptäcka där. 

Kram Yvonné