Jukkasjärvi Med Norrsken ...

Det blev lunch i bilen när jag hade kommit tillbaka från Rallarkyrkogården. Därefter åkte vi tillbaka mot Kiruna och passerade på gatan utanför stadshuset och där kyrkan stod. Ingen idé att parkera och gå runt och titta på kyrkan då det var avspärrat och en stor arbetsplats. Stadshuset och kyrkan tittade vi på när vi var där september 2018. 
Kan läsas om det besöker här: Kiruna Stadshus 

Fortsatte bort till Laxtrappan, Jukkasjärvi där har vi övernattat tidigare och det är trevligt att höra vattnet porla. Såg att det finns många grillplatser utmed älvkanten, men inget som vi nyttjade. Det kom ytterligare en husbil, tyskregistrerad, som övernattade.

Molnen kommer och går, jag gör detsamma, ut och in på husbilen. Plötsligt kommer hon fram mellan molnen och visar upp sig, det var som hon visste att det var våran sista natt där uppe. 

Orten Jukkasjärvi med ishotell och kyrkan har vi också besökt tidigare år 2018.
 Kan läsa om det besöket här: Kyrka och Ishotell  

Kram Yvonné

Rallarkyrkogården ...

Följande morgon mellan klockan 07,10 - 07,45. får ni följa med på soluppgången i Björkliden. Hur solen kommer upp i bortre änden av Torneträsk och belyser fjället där jag stod. Det var så vackert.

När så frukosten var avklarad och bilen utvädrad efter en konstig lukt, som uppstod när Alde pannan startade. Jakob var i kontakt med Alde, som sa att det ev var något på kretskortet som smällt ner! Inga varningslampor lyste och då var det inte någon oro, enl Alde.
Vi hann träffa Kathrin från kvällen innan och sa Hej då innan hon fortsatte söder ut.
Vi åkte några kilometer vidare bort till Tornehamn. Min tanke var att, den här gången måste jag hitta fram till Rallarkyrkogården. Tredje gången gillt eller vad brukar man säga. 
Parkerade vid Informationstavlan, längst ner i högra hörnet på bilden och gick utmed den prickade stigen, över vägen, upp för en brant backe.
Hur svårt ska det vara?

Kom först upp till det lilla kapellet och tog en titt inuti, lika fint som förra gången.

Det finns inga skyltar som visar var man ska gå till Rallarkyrkogården, i alla fall har jag aldrig hittat någon. Jag valde en av stigarna, igen!
Över stock och sten, hoppa hit och dit, Varför, tog jag den stigen?

Efter cirka 30 minuters irrande kom jag ut på breda stigen, som jag tidigare hade börjat gå på, men vände eftersom den drog iväg åt fel håll, enl mig. Med facit i hand skulle jag ha fortsatt att gått på den. 

Till slut kom jag fram och kunde läsa om bland annat legenden Svarta Björn, som syns stående i dörröppningen. Hon kom vandrande på rallarvägen från norska fjorden och sökte arbete som rallarkocka. Kvinnan som ingen riktigt vet var ifrån hon kom, vem hon var eller vad hon hette. Det sägs att hon kan ha hetat Anna Rebekka Hofstad. Hon fick sitt namn Svarta Björn av en same på grund av sitt svarta hår, mörka ögon och atletiska byggnad. 
Hon dog ung, bara 22 år, kanske blev hon ihjälslagen av en annan kokerska på grund av en man eller dog hon av tuberkulos. Ingen som vet om hon blev buren till Rallarkyrkogården och begravd under ett av korsen. Kanske kanske inte. 
Det finns en minnessten utanför kyrkogården, som släktingar tillsammans med SJ och Norske Stadsbaner har placerat till minne av Anna och legenden Svarta Björn.
Totalt är det cirka 170 personer varav 70 är barn, som vilar på platsen. Många rallare omkom i olyckor men 1901 var det många som dog i Tyfusepidemi

Ett litet kapell finns också.

Precis bredvid kyrkogården går så klart malmbanan med sina 750meters långa malmtåg, 68 vagnar, 6800 ton, ett tåg i timmen med full last till Narvik och tomt tåg tillbaka till Kiruna.

Vägen dit tog mig cirka 45 minuter medans det gick på cirka 25 minuter tillbaka.
 Så om någon av er har tänkt ett besök till Rallarkyrkogården, håll er på den breda stigen, vik inte av från den. 

Trevlig Alla Helgons helg

Kram Yvonné

Björkliden Dag Och Natt Med Norrsken ...

Den här tiden på året (vi var där 7-8okt) när man är ute och åker, måste jag säga att det är väldigt lugnt och tomt på folk.  I alla fall har då inte vi träffat på många husbilar.
Här i Björkliden stod vi ensamma bland alla säsongare med husvagnar, inte någon som var där heller. 

Vi tog en promenad från campingen och visst är det fint med Lapporten Torneträsk och de röda husen mellan träden.

Tänk att i juli 2021, var det åtta äventyrare från Sverige Tyskland Italien och Polen som åkte upp till Abisko. De spände upp en lina med hjälp av fiskelina och drönare mellan topparna på Lapporten.
De gick 600 meter upp i luften och längden på linan var 2130 meter. Riktigt bra gjort men så läskigt.

Vi fortsatte upp förbi hotellet och vidare till Björklidens Golfbana. Nu hade vi inte några golfklubbor med oss, ändå roligt att gå runt och titta på banan.

Knallade vidare upp till det lilla huset, Mini Hill Aurora utsiktspunkt.

Naturen är så vacker man blir inte mätt på allt.

Såg snön på långt håll och ett vattenfall, Silverfallet, som mynnar ut nere i Torneträsk.

Det är roligt att krypa ner på knä och fota det som finns på marken.

Gick ner till järnvägsstationen och tittade in i den lilla väntsalen, där satt ett ungt par från Istanbul. Dom hade tillbringat ett dygn i Björkliden men inte fått sett norrsken, tyckte lite synd om dom. Nu väntade dom på tåget tillbaka till Stockholm och flyget vidare till Turkiet.

***

Sen kväll och medans Jakob blev kvar i husbilen, gick jag åter upp till Mini Hill.
Fullmånen lyste upp vägen som annars hade legat i mörker. Tog en bild på min skugga, visst lyste den upp?

Stjärnorna syntes ganska bra trots månskenet.

När jag kom upp såg jag siluetten av en person vid stugan, som ropade på engelska: Hej du kan stå här. Innan jag gick fram, tog jag ett kort. Det var en kvinna, Kathrin från Tyskland, som åkte runt ensam i sin bil. Vi hade en lång trevlig stund på fjället. Fick se lite svagt norrsken innan vi gick ner tillsammans.

Klockan var 22.30 och Lapporten syntes så tydligt.
Det var fantastiskt att vara uppe på fjället i månskenet, trots att det inte var så lätt att se norrskenet.

Kram Yvonné