In Till Tyskland Sauschwaenzlebahn...

 När vi lämnade Schweiz, körde vi mot Schaffhausen, det är där man kan göra ett stopp för att besöka Rhenfallen. Fallen, ser man inte från vägen utan man måste svänga av och nog vill man stå nära allt vatten som kastas ut över kanten. Kanske även ta en tur med båt för att komma nära fallet, vilket jag aldrig skulle göra. När vi var där, vilket syns på fotot att det var väldigt länge sedan, år 2011, räckte det med att stå precis bredvid fallet, det var tillräckligt otäckt.

Nej vi stannade inte och tittade på fallen den här gången, utan fortsatte genom tunneln på väg 4. Inte, mot gränsövergången Singen utan vi höll mot Donaueschingen. Passerade vid gränsövergången Zollamt Neuhaus, det fanns ingen tullpersonal där, utan var bara att passera, vi var nästan enda bilen på vägen upp mot gränsen. Bättre att välja den övergången om man kommer eller ska den vägen till Tyskland. Istället för den vägen vi tog in i Schweiz via Bregenz/Österrike och motorvägen.

Efter gränsen, fortsatte vi på väg 27 och efter 7-8km kom vi fram till orten Blumberg, i södra Schwarzwald.

Det hade blivit sen eftermiddag när vi kom fram. Hade hittat en ställplats i P4N som låg vid järnvägsstationen och dessutom var den gratis. Vi bestämde oss för att stanna där, vilket ytterligare två husbilar gjorde. 

Vi blev lite nyfikna när vi såg ett gammalt lok och att det stod Museum på stationsbyggnaden, det blev en kvällspromenad dit.

I stationshuset träffade vi två personer och fick tips om en tågutflykt följande dag.

Först trodde jag att dessa spakar tillhörde museet men så var det inte, de används än i dag. Det var en del spakar att ha koll på så tågen kom in på rätt spår.

Vi fick en broschyr om Sauschwänzlebahn, som betyder Grissvansjärnvägen och är idag en museijärnväg. Den byggdes år 1887-1890 mellan Zollhaus Blumberg - Weizen och var fågelvägen 9,6km. Men höjdskillnaden mellan dessa orter var 231 meter vilket blev för brant. Och man gjorde en förlängning av banan till 25 km genom att göra breda slingor kurvor och spiraltunnel, själva knorren på svansen, därav namnet grissvansen. Tanken var att kunna transportera trupper o förnödenheter söderut, ifall en konflikt med Frankrike skulle ske, utan att behöva åka in i Schweiz. Det blev inte så, utan järnvägen blev för passagerare och gods trafik. Den lades ner år 1955 då den inte var lönsam. År 1977 började man köra sträckan som museijärnväg, historia och turistattraktion. 

  Vi tyckte det verkade trevligt med en tågresa. Det fanns olika alternativ, bland annat kunde man ansluta till en vandringsgrupp vid stationshuset klockan 9,30 och gå 10,5km vilket skulle ta 3,5tim och sedan ta tåget tillbaka. Man kunde även gå längre sträckor som 12,4km, 18,5km.
Man behöver så klart inte vandra, utan man kan åka till ändhållplatsen och tillbringa några timmar i den orten och sedan åka tåget tillbaka.
Vi fick tipset att ta tåget och kliva av vid andra stationen och gå därifrån till en station längre bort, för att ta tåget tillbaka hem. Vilket vi tyckte lät som en bra idé när vi inte visste hur leden var och hade dessutom en tid att passa, nämligen tåget tillbaka. 
Följande dag var vi klara tidigt, iförda kängor stavar o ryggsäck gick vi till stationen och köpte biljetten. Inte trodde vi att det skulle vara så mycket folk som ville åka tåget. Det kom två busslaster med folk, tydligen en utflyktstur för många. Vissa dagar dras vagnarna av ett ånglok, när vi åkte var det med ett fint blankt rött diesellokomotiv. 
Tidtabellen är mellan april - december, oftast mellan torsd - söndag och går bara två gånger i vardera riktning per dag. 
sauschwaenzlebahn

Träbänkar, ja tur att vi inte skulle åka så långt. Vi åkte inte hela sträckan men den vi åkte var fin och gick över broar viadukter, en del tunnlar och så den långa 1700m Stockhaldtunneln, som går i en spiral, vilket man inte märkte av då det var mörkt i tunneln.

Vi hade sagt till konduktören att vilja kliva av vid andra stationen. Tåget stannade och det var bara Jakob och jag som hoppade av. Station, var var väl att ta i, bara en gräsremsa utmed rälsen och åt vilket håll skulle vi gå då? Ner genom buskarna och ut på en liten väg, därifrån kunde vi ana en stolpe med skyltar, en bit bort. 

Vi hittade rätt väg och gav oss iväg, redo med stavarna tramp tramp. Det var en stig som till större delen gick bland väldigt höga träd, dåligt med utsikt, något vattenfall passerades. Vi hade fika med oss och hittade fina platser att sitta ner. Vi mötte kanske 8-10 personer, ingen trängsel precis. 

Efter ett antal timmar kom vi fram till stationen Lausheim-Blumegg, där vi skulle ta tåget tillbaka. Det enda som fanns där förutom ett igenbommat stationshus, var en krog som serverade dryck och kakor. Vi hade  tid att se omkring och gick till en kvarn där det var ett museum. Men både kvarnen och museumet var stängt.

Gick tillbaka en annan väg och då kom tåget förbi och medans vi inväntade tåget hann vi med en fika äppelkaka och en radler. 

Var tillbaka i Blumberg framåt 17-tiden och kunde gå upp och titta i det röda huset, signalhuset, som var byggt som på styltor på perongen. Där uppifrån hade dom full koll på tågen och kunde sköta växlarna.

Idag ingår även signalhuset i museumet och känner man att man vill vara nära just tåg, när man gifter sig, så kan man göra det där uppe i huset. 

Vi var väldigt nöjda med dagen efter att gått runt 8km och stannade kvar ytterligare en natt på den ställplatsen.
Morgonen därpå var fint med dimman som började lätta så sakta, ungefär i samma takt som vi vaknade.

Kram Yvonné

Schweiz Del 4 ...

 Nu har vi då kommit till dagarna 5 - 9 på resan. Vi dukade upp för frukost ute i solen. Vilken dag det skulle bli, då det redan hade blivit varmt. 
På parkeringen började det fyllas på med bilar, många vandrare som ville upp tidigt på berget.

Lunch och middags planer görs upp när Jakob´s syster o son kommer. Vi lämnar Pitch och Gabi i Krummenau och åker tillsammans med familjen upp till Schwägalp. 

Nu när det pågår stora renoveringar av cabinen är det lite rörigt framför hotellet. Bakom det gamla hotellet finns en stor parkeringsplats och en sektion avsedd för husbilar. Stora platser och kanske att man kunde få el, nu minns jag inte riktigt och priset 18Fr, men vi parkerade för några timmar. Säntisbahn går upp från Schwägalp till Säntis 2502m. Fast nu har cabinbanan varit avstängd för reparation, man byter ut vajrarna och har gjort en ny mast osv. Det räknas med att öppning sker på senhösten i år 2026. 

Det fanns många vandrare som tog sig upp till toppen trots att topprestaurangen var stängd. Vi nöjde oss med att se berget från dalstationen. Och åt en god lunch inne på restaurangen.

Några av rätterna som valdes.

Medans familjen satt och pratade, gick jag runt och tittade. Passerade ett rum där det satt en grupp och joddlade, det lät väldigt allvarligt.

Det var fortsatt fint väder ute och jag gick ut för att njuta av allt.

Den runda ringen, som syns i gräset är platsen där man har Schwägalp-Schwinget. 

Det är en brottningsfestival, som äger rum där och är Schweiz mest prestigefyllda bergstävlingar.
I den stora ringen har man tre mindre brottningsringar, på vardera 12-14 meter i diameter. Dessa ringar fylls på med 15cm färskt kompakt fuktigt sågspån, packas hårt med vägvält, för att dämpa fallet när de kastar runt varandra. Brottarna har ett par speciella kortbyxor av lin/hampa, utanpå sina vanliga kläder. Byxorna har ett insytt läderbält, så brottarna får ett bättre tag i motståndarens byxor och kan kasta runt varandra. Nästa tävling är den 15 augusti 2027 och redan nu är sittplats biljetterna slutsålda, kvar är ståplats. Det byggs upp stora läktare för den stora åskådarmassan på 12000 personer. Det skulle vara roligt att vara där och titta. 
Schwaegalp-Schwinget

***

Efter den långa trevliga lunchen, åkte familjen hem och vi fortsatte till ett ställe där Pitch o Gabi redan hade checkat in.
Käse-Restaurang Berghof Ganterschwill. berghof-ag.ch

Det är en restaurang och gård med egen ost och smör tillverkning, vacker utsikt, rum för övernattning och några platser för husbilar. Man kan tömma toa genom att lyfta upp ett lock i gruset lite meckigt men det gick bra, fylla vatten, dusch o toalett finns också. Priset var 30Fr

 Chefen Melchior, klädd i typiska schweiziska kläder. Han är även Oberjodler i joddlarklubben, vilket betyder att han är den som leder joddlern. En kort video och svårt att höra då somliga pratar hihihi

På kvällen åkte han iväg för att uppträda med joddlarklubben och tog med sig de stora klockorna. 

Vi fick en riktigt mysig kväll tillsammans med två tyska killar medans solen gick ner bakom bergen.
Självklart åt vi ostfondy. 

***

Denna Schweiz resa har bara handlat om att träffa familjen och våra vänner. Från början var tanken att Jakob skulle delta i två klassträffar och däremellan skulle vi åkt över till Italien. Vilket så inte blev, vi fick korta ner resan, ska berätta om det senare. 
Så efter den kväll fortsatte vi följande dag till en annan del av landet, orten Unterägerie, med den fina Ägeriesee. Där mötte vi upp Hedy och åkte uppför berget till ett rehabcenter för att hälsade på Armand. Han hade råkat illa ut stackarn, först en operation i benet och sedan föll han och slog upp den tidigare operationen. Nu har han ett tuff tid framför sig att komma på benen igen. Det blev ett annorlunda sätt att träffas på, fast lika trevligt som annars när vi ses. Nu håller vi tummarna att han tar sig tillbaka.

Natten tillbringade vi på Ricken pass, ett litet pass på 790m, den vägen förbinder Toggenburg med Lindtdalen.

Vi stannade bara i en parkeringsficka och fick sällskap av långtradare och personbilar. Trots att vi stod så precis utmed vägen, var det ingen trafik på natten och vi sov så gott. Vägen som går upp i skogen, höger i bild. Följer man den kommer man upp till flera restauranger, Alp Rittmarren och Alp Egg, det finns flera där uppe, beror på hur långt man vill vandra. Där uppifrån har man fantastisk utsikt över berg och sjöarna. Jag tyckte vi kunde ta en tur dit upp men det var lite för sent på kvällen för att vi skulle hinna tillbaka innan det blev mörkt. Jakob som har varit där uppe en hel del visste hur vägen såg ut dit upp och hur långt tid det skulle ta för oss att gå. Står det 1 timme på en vägvisare, brukar vi lägga till hälften, alltså 1,5 timmar. Man ska absolut inte starta en vandring när klockan är 18 på kvällen. 

***

Följande dag var vi tillsammans med familjen.

På kvällen gick vi runt i de gamla delarna i Wil, då hade temperaturen blivit lite mer lagom, än det var på dagen.

Ännu en dag gick mot sitt slut och vi fick se ytterligare en vacker solnedgång.
Följande morgon vaknade vi till lite smatter på taket, det regnade. Vi skulle ha lunch tillsammans med hela familjen uppe i orten Kirchberg, på restaurang hotel Toggenburgerhof. Riktigt bra mat serveras även där. Tänk vad jag saknar sådana där tallrikar med massor med sallad.

Så efter nio dagar, var det slut på vårat besök i Schweiz för denna gången. Längtar redan tillbaka och det är roligt att tänka på att vi har en kommande födelsedag nästa år som vi skulle vilja åka ner och fira, Jakobs syster som fyller 90 år.

Fast innan vi rullade över gränsen tillbaka in i Tyskland, köpte vi med oss några bitar av olika sorters ostar. Visst är det fina mönster på ostarna.

Vi fortsatte in till området Schwarzwald och inlägg kommer.

Kram Yvonné