Tyskland Via Rastatt Till Alsfeld ...

Följande morgon smattrar det på taket och dimman molnen gick långt ner i dalen. Vi tog det lugnt och ville vänta ut tills regnet slutade. Till slut var det bara att bita i det sura äpplet och åka iväg. Vägarbetarna hade jobbat på bra men trafiken fick fortfarande inte släppas på över bron. Vi gjorde som alla andra, följde de gula skyltarna, men vilken skulle vi följa när vi kom till ett vägskäl? 

Vi kör mot BadenBaden, tyckte Jakob och fortsatte in på väg L79. Man kan ju inte stå och vela i en korsning med bilar bakom och börja titta på kartan eller hur?
Hej och hå vad det går, men uppåt! Skulle vi inte åka ner? Vägen var ganska trasig på sina ställen och plötsligt var alla bilarna försvunna som varit bakom oss.
Kan bara säga: att Jakob inte stannade och släppte av mig i skogen, när vi kom upp på högsta punkten Rote Lache, förstår inte jag. Det var absolut inte min dag att åka på den vägen, som jag tjoade grät och svor så tungan blev helt svart, av rädsla, blev nog så överrumplad av att vi hamnade på just en sådan smal dålig väg.

  

Det som är jobbigt är att jag inte har röntgensyn och kan se genom kurvorna ifall man får möte. Många gånger kör folk fort i kurvorna och lite över på motsatt sida.

Det är roligt med en sådan här kamera så man kan titta Vad var det som egentligen hände?!

Fast egentligen var den väl inte såå smal och brant eller ... ?

Hur som helst, vi kom ner helskinnade och med tanke på att det var regn dimma, slapp vi möta så många bilar och motorcyklar det hade kunnat varit en fin dag. 
I BadenBaden gick stora vägen genom en lång tunnel 2585m, ännu en sak som jag inte gillar: tunnlar med mötande trafik, vilket detta var. Vi åkte fram till ställplatsen i BadenBaden som såg bra ut och låg säkert bra till. Men i det läget var min kropp så trött av all anspänning och åkande över berg och som avslutning tunneln, att jag gick inte ens ur bilen, orkade inte med något stadsbesök.  Så varför stanna i BadenBaden?
Vi åkte direkt vidare och efter 20km var vi framme i Rastatt, på en ställplats, där var det skönt att bara få landa en stund.
Det som är lite roligt, är att vi hamnade med husbilen i Rastatt, en stad som vi hade kunnat cyklat till eller tagit tåget till från ställplatsen i Forbach. Vi körde genom stan lite kuperad och såg ett slott inne i parken som enl P4N hade ställplats, men det var för Plåtisar.
Platsen dit vi kom till, visade sig vara en pausplats för bussarna och parkering för besökare till kyrkogården. Att stå vid kyrkogårdar är inget vi brukar göra men här märkte vi inte ens att det var en kyrkogård. Betalning fick man göra med en app.
Och efter vi gått och handlat, gick även vi in på den stora fina kyrkogården. Toalett kunde man använda i huset där försäljning av blommor var, alltså bakom mig där jag stod och tog detta kort.

***

Natten var lugn, trots att gatan var bredvid. Utvilad och återigen glad, satte vi fart ut på autobahn i solskenet. Inga fler kringelikrokvägar skulle vi ha och siktet var inställt på orten Alsfeld i Hessen, 100km norr om Frankfurt am Main. 
Vi har varit i den orten två gånger tidigare, senast var 2016 och vi tyckte det kunde vara dags igen. 
Efter 250km och klockan var runt 15,30 rullade vi in och kunde konstatera att det var fullt, 40 platser, en vanlig torsdag den 17/9-26!
Det visade sig att man kunde även stå på personbilsplatserna, vilket det blev många som gjorde innan dagen gått över till kväll.  Platsen är bra, kostade 8 euro, vill man ha ström, färskvatten och tömma kassetten kostar det x-tra, tömma gråvatten är gratis. I biljetten ingår en dusch i badhuset, som ligger några hundra meter bort.
Brödbilen kommer på morgonen runt 8,30 och tutar men man får vara snabb att hinna ut, vilket inte vi var hihihi.
Visst jag förstår att den här platsen blir snabbt full, då det ligger så nära torget restaurangerna osv.
P4N   50.7484   9.2790

Vi gick så klart in till stan och såg storkens stora bo uppe på tornet men ingen stork som tittade ut på oss.

Fint med utskurna figurer i knutarna och utsmyckade husen, till och med en katt på stupröret.

Där var det fest på torget och vi möttes av musik, inte bompabompa, utan CCR, Creedence Clearwater Revival´s : Have you ever seen the rain.
Ett band som var lite av mina favoriter, gillade den musiken på 70-talet, även fortfarande när jag hör den.

Varje torsdag kväll mellan april-september är det fest på torget med olika teman. Just då var det strykbordstävling, ja det gäller att hitta på olika tävlingar. Vem hade dukat upp bäst roligaste strykbräda, vem som vann eller vad priset bestod av, vet ej.

Vi har som sagt varit där tidigare och gått runt efter karta som berättade om de olika gamla husen. Det är närmare bestämt över 400 stycken välbevarade korsvirkeshus från 1500-talet. Orten Alsfeld har blivit utsedd till ett europeiskt mönsterexempel på byggnadsvård. 

Ett glas vitt vin innan det var dags att gå och äta middag, smakade gott. Vi ställde oss vid Weinhaus som är ett av alla husen vid torget. I ena hörnet av huset, sitter det fortfarande kvar ett halsjärn. Från medeltiden och framåt var det skampålen, där personer som gjort något olagligt låstes fast med ringen runt halsen. Ja tänk så hemskt att behöva stå så till allmän beskådan och bli spottad på.

Vi drog oss bort till restaurangen Kartoffelsack. Krogen som vi tidigare har besökt och längtat tillbaka till. Den goda maten och att det var mysigt. 

Absolut att maten var bra, det var den. Men ja vad ska man säga: återvänd inte till en bra plats då det är risk att bli besviken. Vi har varit där två gånger med många års mellanrum och trivts bra men nu är det andra ägare, sedan 6 år tillbaka, som skapar sin inredning atmosfär osv. Kommer man dit för första gången, tycker man säkert något annat.

Vi tackade för oss lämnade Alsfeld morgonen efter.

Kram Yvonné