15 år, det var år 1969, det min tur att konfirmeras i Löftets kyrka, Solna. Minns att jag inte tyckte det var speciellt roligt med studierna och inte fick vi åka på något läger.
Minns att vi allihopa var väldigt nervösa inför det muntliga förhöret som skulle ske i kyrkan. Vi satt på främsta bänkarna och prästen Bengt, som vi hade haft under hela konfirmationstiden. Han gick fram och tillbaka och delade ut frågor till oss. Minns inte om jag ens fick någon fråga eller inte, men nervös var jag för tänk om man skulle svara fel. Hur som helst blev vi allihopa godkända och fick ställa upp oss på kyrktrappan. Några kåpor hade vi inte.
Jag hade själv sytt min klänning, den var i vit crepe och hade breda manschetter med klädda knappar. Även halsringningens öppning hade klädda knappar. Har för mig att min bästis, man hade en bästis då, hon hade sytt en likadan klänning. Hon hade alltid fin solbränna, vilket syns på benen medans mina alltid var/är vita hahaha.
När jag var i butikerna för att leta efter ett konfirmationskort, fanns det ett enda och det var så fruktansvärt fult. Förstår inte att någon ens skulle vilja köpa ett sådant, hmm kanske därför det fanns kvar.

Konfirmationen ägde rum i Söderledskyrkan, Hökarängen, som är en av Stockholms södra förorter.
Det är en stor röd tegelbyggnad som vi har passerat många många gånger men aldrig besökt.
Kyrkans första spadtag togs 1958 av prästerna i höga hattar och ämbetsdräkter, som gick tillsammans med församlingsborna med spadar till kyrkans tomt. År 1960, 11 december stod kyrkan klar och invigdes av biskop Helge Ljungberg i närvaro av kung Gustaf VI Adolf.
Det är en kyrka med stor rymd, själva kyrkorummet har en takhöjd på 14 meter och framme vid altaret är det hela 18 meter där det även är ett ljusinsläpp. En bredd på 12 meter och längden är 28 meter.

Sagt och gjort, jag gjorde en sådan och vi åkte över och lämnade den tillsammans med en flaska bubbel.


















Jag konfirmerade mig aldrig. I mina hemtrakter var det inte särskilt vanligt på den tiden. Hur det är nu törs jag inte svara på, men visst är det en tradition värd att bevara.
SvaraRaderaGrattis till norrskenet. Har ännu inte fotat detta fenomen, men nu har jag laddat ned en app som förvarnar om anstående fenomen, så nu så...
Vet inte heller hur vanligt det är med konfirmation längre. Kanske det beror en del på vad kompisarna gör, Folkes kompis ville och då hängde på. Hans syster ville inte konfirmeras, så det är nog lite si så.
RaderaJag har också den appen, vilket är bra då får man i alla fall en hint om att det skulle kunna gå att se. Men så har man det där med luftföroreningarna över Stockholm som gör det ganska disigt. Visst är det roligt när man ändå lyckas se det här i stan. Önskar dig Lycka till nu när du har appen.
Ler lite när jag ser bilderna från din konfirmation. Vi hade en gammal högkyrklig kyrkoherde som konfirmationspräst och därmed var det inte tillåtet med klänning som var kortare än ner till knät. Vi var dock på konfirmationsläger på Flämslätts kursgård och detta pratar jag och mina väninnor om än idag när vi träffas. Ett gäng från en annan ort var också där så en av mina väninnor blev tagen på bar gärning av prästfrun när hon hoppade ut genom ett fönster i barackerna vi bodde i. Sedan fick hon sova inne hos prästparet...
SvaraRaderaAnnars var det en fin konfirmation ni var på. Våra barnbarn är inte varken döpta eller konfirmerade och hur det blir med killarna i Lidköping som är döpta vet jag inte. Kyrkan såg också lite speciell ut men jag kan ändå tycka att det är en fin tradition...
Hahaha så hon fick sova inne hos prästparen, det var säkert inget hon hade tänkt sig. Vet inte varför vi inte hade något läger eller om det var jag som inte ville åka, måste fråga min mor om hon minns det.
RaderaTycker också det är en fin tradition, deras bägge barnen är döpta. Ett steg in i vuxenlivet, sägs det. Jakob berättade för Folke att när han konfirmerades blev han från ena dagen till den andra titulerad Herr L..... av tanten i kiosken. Hon som alltid hade sagt Köbi till honom men efter konfirmationen blev det vuxenlivet. Vilket han sa ifrån, ingen Herr för mig hihihi