Det har nu gått en tid, saknaden är fortfarande
ENORM.
Han har tillhört våran familj i 15år och varit med oss överallt när vi varit ute och rest med husbilen. Det var visserligen med viss oro och ett veterinärbesök innan avresan, som vi gav oss iväg till Norge. Allt gick bra under resan, tack och lov.
För en tid sedan, plötsligt, sprack en analsäck och det blev operation.
Helig Birma, som Nogger var, är en känslig kattras att söva, vilket vi visste sedan tidigare.
Allt löpte bra under operationen och såret läkte fint.
Men "mitt lilla fjun" blev sig inte riktigt lik efteråt. Han ville inte dricka vatten och åt väldigt lite. Han hade sedan tidigare njursvikt och var ljudkänslig som utlöste EP anfall, vilket naturligtvis påverkade honom.
Vi försökte med alla knep att få i honom mat och vätska. Det är jättesvårt att få igång en katt som slutar att dricka och äta. Vi har varit med om det en gång tidigare, för drygt 1 år sedan och fått gett vätska intravenöst.
Någonstans måste man inse och förstå att det inte går att hålla liv i en katt, som har bestämt sig för att inte äta.
Det har varit många sömnlösa nätter och inte har vi velat låta honom varit ensammen hemma pga att han kunnat fått ett EP anfall.
Det är fruktansvärt svårt att fatta belutet för avlivning. Han såg ju inte sjuk ut när han hoppade runt och ville vara ute och lukta och äta gräs, precis som han brukat.
Skönt att jag har en förstående chef, som dessutom själv har katt. Och som gav mig ledigt utan problem.
Veterinären, sa precis dom orden jag behövde höra för att jag skulle förstå och ta det beslutet.
Nu är Sir Nogger i Katthimlen och får återförenas med sin halvsyster
Lady Tiramisu
som kom dit för 5 år sedan.
Det här var en av Noggers vattenskålar som han brukade dricka ur.
Rosen är lika fin som när jag lade dit den för en vecka sedan, den 16/7, dagen då han reste till
Katthimlen.
Ett fint brev från Veterinären kom igår
Någon säger i all välmening, ni kan ju skaffa en ny katt!
Då förstår man inte riktigt vad det hela handlar om att förlora en "familjemedlem" som Nogger faktiskt var för oss.
Katt ja men det är ju inte Nogger och det är ju Nogger och Tirra, som jag vill ha tillbaka, vilket inte går.
Livet går vidare och saknaden håller i sig.
SNYFT SNYFT
Kram
Yvonné
Sorgligt!
SvaraRaderaKram
Så tråkigt,vi vet hur det känns,vår sista Perser av 3 fick vi ta bort bara 15 mån gammal!
SvaraRaderaDet var ett hemskt beslut i samråd med veterinären,vi lovar!
Många säger det var ju bara en katt,kan andra tycka ja,men vi som har haft våra kära
familjevänner vet hur tagen man blir,Usch det känns än idag vill vi säga!
Därför skickar vi er de varmaste Styrkekramar och hoppas det hjälper lite iaf!
Ha det gott trots allt ändå...Kram
Ja g förstår hur ni känner, vi fick ta bort våran katt Olga när hon var 15 år (njurproblem). Det är några år sedan saknaden finns där ändå. Ni får ha en stor kram från oss Husbilen Ventilen
SvaraRaderaJa g förstår hur ni känner, vi fick ta bort våran katt Olga när hon var 15 år (njurproblem). Det är några år sedan saknaden finns där ändå. Ni får ha en stor kram från oss Husbilen Ventilen
SvaraRaderaMen så tråkigt! Det är klart det blir tomt...och visst kan man skaffa en ny katt...Men den katten kan aldrig ersätta Nogger. Ta hand om dej. Kramen
SvaraRaderaMen så tråkigt! Det är klart det blir tomt...och visst kan man skaffa en ny katt...Men den katten kan aldrig ersätta Nogger. Ta hand om dej. Kramen
SvaraRaderaFörstår att det är svårt och framför allt tomt.
SvaraRaderaVår lilla Wilma fick de ta bort förra sommaren, trots att hon inte var våran utan dotterns hund så känns det tomt ändå.
Det är väl det som är det tråkiga....att vi överlever djuren. Tyvärr är ju deras liv betydligt kortare än våra.
Kram på dig!
Förstår precis hur ni känner, får tårar i ögonen när jag läser om Nogger. Vår lilla Simones mamma var en Birma, hennes syster fick vi ha i 9 år när hon gick bort skaffade vi Alonso som sällskap till Simone. Det blev ju ett litet annat sällskap men jag tror och vet att dom är glada i varandra. Lilla Simone är 14 år nu men fortfarande pigg som en kattunge så vi hoppas att vi får flera ytterligare år tillsammans. Många kramar till er från oss alla fyra.
SvaraRaderaÅh, Yvonné!
SvaraRaderaJag har inte varit här på länge, har fullt upp med nya valpen... Jag miste ju min älskade, älskade Ida förra påsken och har varit utan hund sedan dess. Strax efter midsommar hämtade vi vår nya fyrbenta kamrat. Nej, hon är ingen ersättare eller någon "istället för"... hon är hon, en annan hund, en annan vän, sej själv! Tosca heter hon och kikar du in i min vardagsblogg svämmar den över av bilder på sötaste valpen *ler*
Men fortfarande kommer saknaden över mej i skov, tårarna rinner och jag kan inte prata om Ida, för halsen är tjock och full av gråtklumpar. Jag kommer alltid att sakna henne, men med tiden, hur länge vet jag inte, kommer de fina minnena att ta över och jag gråter kanske inte längre.
Jag vet vad du/ni går igenom nu och det är inte lätt alls.
Skickar mina varmaste kramar till er!
Åh, vad tråkigt och vad stor saknaden blir.
SvaraRaderaTiden läker alla sår, sägs det och det stämmer nog, men minnena finns kvar och kan vissa stunder under lång tid vara plågsamma.
Man får bara hoppas på att det är så att när våra fyrbenta familjemedlemmar väl passerat regnbågsbron så öppnar sig en värld full av nya kompisar och ett bra liv.
Men visst är saknaden stor för matte & husse.
Styrkekramar / Lisbeth