Min Tid I Kashmir Del 3......

Tiden i Gingle Camp kunde bli lite enformig.
Det fanns ju bara vi som bodde där.
Några kvinnor hade kontrakt hemifrån Sverige, annars var det våra män som arbetade.
Vi kvinnor fick "jobba" om vi ville, det var för att få något att göra och inte bara sitta hemma i huset.
Vissa tider på året blev det mer eller mindre tomt på oss kvinnor i campen. Det berodde på att många reste hem i början på våren till Sverige och stannade hemma under sommaren och återvände till hösten. Vilket inte jag gjorde, jag tyckte om att vara där.
Mitt under sommaren, då de flesta kvinnorna var i Sverige, kom det en familj till campen. Självklart tog jag "hand om" henne och det visade sig att vi två blev bästa vänner. Än idag har vi kontakt och skrattar gott åt allt som vi gjorde tillsammans.
Speciellt under sommaren var det roligt att ha "ett jobb".
Mitt  jobb bestod i att ha lite koll på biblioteket, in och utlämning av böcker. Inte så betungande precis.
På sjukstugan, när sköterskan var på semester, hoppade jag in och vikarierade.
Sjukstugan, var en långsmal byggnad och avdelad, ena sidan för oss utlänningar och den andra sidan för de lokala arbetarna.
Jag var på sidan för oss utlänningar. Det bestod mest i att ge vaccinationer, dela ut avföringsprover, magsjuketabletter och andra piller. Det var sällan eller aldrig, som Campen var orsak till magsjuka, den kom in med någon som varit på semester.
Den här dagen var James och jag på restaurangen och tog prover på kylarna.

Ibland tog  Dr G och jag en sväng med bilen och såg oss omkring.
Den här gången åkte vi till URI och visst kände man sig säker, med alla militärer runt omkring!

I Maj månad gjorde vi kvinnor ett besök i en skola i byn
Urenbuha

Lärarinnan är hon i gult,
de andra tre är väninnorna.

Det var en klass på 31 barn, från 3 år och uppåt.
Undervisningen skedde sittandes på stampat jordgolv, visserligen på mattor. Men tänk så kallt det måste ha varit på vintern när det var ruggit i Maj månad!
När vi kom dit, så öppnade dom fönsterluckorna och lite dagsljus kom in i rummet! Annars var dom stängda och inte vet då jag hur dom kunde se då, för ingen el fanns?

Lärarinnan håller ett läxförhör och barnen fick resa sig upp.

 Här sjunger dom, högt och ljudligt.

Något annorlunda undervisning var det.

Vad kunde hända mer när vi bodde där vi bodde?
När vi utlänningar skulle resa iväg på semester, göra någon speciell undersökning eller besöka tandläkaren. Då var det till Delhi vi fick åka, även för att laga tänderna.
Vilket jag bland annat fick göra efter att ätit en efterlängtad Dumlekola, som min kära mor skickat ner till mig. Hela plomben fastnade i Dumlekolan hahaha.
Då var det till att beställa tid hos tandläkaren, flygbiljett, transport med militären, och rum på GuestHouse i Delhi.
Lätt som en plätt eller hur?
Det gick oftast bra, det som kunde orsaka problem var vädret. Var det mulet regn eller snö, då kunde inte planet landa eller lyfta i Srinagar, eftersom dom inte såg landningsbanorna! Dom hade ingen kontakt med flygledartornet, hur det är idag vet jag inte men hoppas att det är bättre och säkrare.

När så allt var ok, var det bara att följande morgon, ansluta sig med företagsbilen och med chaufför, mitt i militärkolonen.
(samma bild som i tidigare Kashmir inlägg)

Vägen söktes av med minsökare och i bilarna var det fullt med militärer och naturligtvis med sina vapen.

Till Srinagar var det 100km, det går ju snabbt att köra eller hur?

För oss tog det ca 4 timmar på en skumpig grusväg med många många stopp. Vägen skulle kontrolleras så inga minor fanns, någon militär behövde kliva ur och kissa, även stanna och dricka lite te, hos dom andra på militärstationerna, som var utmed denna väg.

Vi, däremot, fick inte kliva ur bilarna. Nu ska man väl inte gnälla om att det tog tid, utan se det som att det var en säkerhet. Väl framme i Srinagar, blev vi avsläppta på företagets Guest House. Där vi fick invänta klartecken på att flyget lämnat Delhi. Då kördes vi ut till flygplatsen, vägen var kantad med militärer hela vägen dit och för att komma in, genomgick vi 5 säkerhetskontroller. Därefter var vi inne i själva avgångshallen.

När jag tänker tillbaka på hur dom genomsökte oss. Skor och klackar genomsöktes. Absolut inget ätbart eller drickbart fick man ha med sig! Tyvärr fanns inget att köpa i avgångshallen, blev det en lång väntan blev man både hungrig och framför allt törstig!
Helst ingen handväska.
Man lärde sig att packa ner allt som gick i väskan som skickades på bandet, för att slippa argumentera med säkerhetsvakterna. Att ha läppstift med sig resulterade i att säkerhetsvakten testade det och då lärde man sig att inte ha något sådant med sig haha Tändstickor blev man av med, vilket gjorde att avgångshallen var ganska rökfri.
Minns en gång då jag reste ner med en mamma och hennes lille baby, vi skulle på en 1års kontroll i Delhi.
Lille babyn hade nappflaska med vatten och några Mariekex med sig. Trot eller ej, det fick inte tas med genom kontrollen. Vattnet slog dom ut och jag blev så jekla arg att jag mosade sönder Mariekexen till
"a la ströbröds" storlek!
Väl inne i ankomsthallen höll man tummarna att planet kunde landa, om det lyckades, var det ytterligare en säkerhetskontroll för att gå ut från byggnaden och en ute på landningsbanan innan man gick ombord!
Visst var det bra för våran säkerhet men....
Om planet inte kunde landa, fick vi åka tillbaka till Guest House i Srinagar. Invänta militärkolonen som körde tillbaka till campen, 4 timmar.
Följande morgon gjorde man samma resa, och hoppades att man kom med planet, så kunde det i värsta fall hålla på några gånger!

I Delhi
kunde man bland annat roa sig med shopping.
Vi hade oftast en och samma chaufför, som vi ringde till och om han var ledig kom han och körde oss runt till olika platser.
Skönt att ha samma kille, han hade stenkoll på var man befann sig, ifall man själv virrat bort sig inne på marknaden hihihi

Här färgas kläder som oftast köpts vita och sedan kunde man få vilken färg man ville.

Ett av besöken som Sickan och jag gjorde i Delhi är riktigt minnesvärt.

Vi hade samlat ihop pengar på campen, för att köpa saker till Moder Teresas barnhem i Delhi.

Vi skulle ta oss in till en butik i 

Old Delhi

Han har ställt sin skor bredvid och satt sig tillrätta, för att bli fint klippt och rakad.

Vi gick vidare och passerade en stor soptipp, där aktiviteten var i full gång med skyfflar och skottkärror!

 Så var vi framme och gick ett par trappor upp i ett hus.
Undrar hur vi egentligen hittade hit?

Vi handlade och tog oss till

Barnhemmet

Där fanns ca 150 barn.

0-1 år 30 stycken

1-3 år 50 stycken

 3 år och äldre, var resterande barnen..

 

Här stod, satt, låg barnen, tysta, vaggande i sina sängar, inga nappar, inga mjukisdjur.

Leksakerna var insatta i skåp! Vi som hade köpt mjukisdjur, hoppas att barnen fick ta del av dem.

Visst dom var rena och fina i sina kläder men.....

Det var många ögon som tittade på oss och jag blir fortfarande väldigt väldigt berörd av dessa bilder.

När vi kom ut därifrån hade vi tårar som trillade ner och vi var tysta väldigt länge efter detta besök.

Avslutar med detta barnhemsbesök, vet inte hur jag ska gå vidare med inlägget efter dessa barns ögon!

Kram

Yvonné